Frozenswede

Sista gången på busshållplatsen vid Saitama Byoin.

Nu är vi tillbaka i Sverige.

Ett långsamt farväl en tidig morgon.

Hemma igen var allt kaos och tomt. Konstigt, men vanligt.

Bara en resväska öppnad, men datorn är uppkopplad. Hmmm

Äntligen kommer bilderna från vår långhelg i Okinawa.

Mest hängde vi på rummet, simmade i hotellets pool eller satt på stranden. Det blir inte så mycket att berätta om och inte så mycket att fota, men så här såg det ut i alla fall.

Utsikten från hotellrummet

Utsikten på natten.

Första turen ner till stranden, målet är sand mellan tårna.

Mission accomplished

Havsutsikt.

Stranden var delvis täckt av lavasten.

Ibland kunde två bilder tagna på samma ställe vid samma tid ändå bli väldigt olika.

Varmt och mysigt.

Kallt och tråkigt.

Men maten var i alla fall förutsägbar, vad jag än beställde fick jag alltid de där kokta grisfötterna.

Fför dottern var det allra bästa med Okinawa nog ändå att de hade en jättestor Doraemon man fick sitta i, på flygplatsen.

Last call for Tokyo, all passengers please leave Doraemon and come to the gate.

Eftersom det trots allt var ganska varmt på Okinawa så får man anta att gubben bär sin mössa som ett “statement”. ganska old-school i alla fall. Undrar vad luvan skulle betinga på e-bay?

It’s a lifestyle!

Som om vi inte hade tillräckligt med flytten så var vi föruseende nog att tidigare ha planerat in en långhelg på Okinawa.

Även om det blev väl stressigt att klämma in det med så var det värt det. Att få komma iväg från allt, koppla av och att se ännu en del av Japan innan “Den stora hemfärden”.

Okinawa bjöd på sol, bad, knepig mat och såklart underlig arkitektur! Sedan bjöd ön på en del regn också, och badet var rätt kallt och stränderna var fulla med stora stenar (vulkanrester). Allt handlar om vilka bilder man väljer att visa! Nu kommer en teaser:

Avresa från inrikesflygplatsen. Jag tänkte Bromma, men det var hundra gater (exakt) och vårt inrikesflyg var en jumbojet. Go figure. En lustig sak var att de blev förvånade över att vi ville ha bälte till dottern, det hade de inte ens. På British Airways fick vi en utskällning när vi råkade sätta på det med remmen snurrad ett halvt varv. Figure some more.

Väl framme så var maten sig ganska lik. Soba i varm buljong t ex. Men något stämde inte riktigt, som att de stoppat i en kokt grisfot.

Men arkitekturen var i alla fall udda, även här.

…och till slut fick vi vår efterlängtade söderhavskänsla.

Every 365 days is important anniversary. Do you spend an important day with whom?

Dags att fira, med doft av moln och delfiner.

Det blir stökigt när man skall flytta. Speciellt när man har en oflyttig ettåring i lägenheten.

Köket och vardagsrummet

Arbetsrummet och hallen. I nederkant kan man ana paketet med Los leksaker, som ännu inte kommit fram.

Eftersom vi ändå inte hade plats att ta med oss alla våra saker hem, passade passade vi på att shoppa lite extra. Bara för att.

Sista minuten-shopping.

Vissa saker har jag bara sett här i Tokyo.
En sådan sak är inte mobilsmycken. De finns på andra ställen, t o m hemma i Sverige, även om de inte är lika vanliga. Men jag har aldrig sett mobiljuvelerare någon annanstans.

Pimp my cell!

En annan obskyritet är de relativt vanliga spontanköerna. Vi svenskar antingen skäms för eller är stolta över vår kökultur. I vilket fall så har jag sett oss som ganska ensamma i världen med vår strikta köuppfostran. (Försök bara att smita före på bussen någon gång och se vad som händer.)
Japanerna har kombinerat detta med sin berömda artighet och tagit köandet till en ny nivå. Man köar inte vid det som man köar till utan på ett ställe där man inte stör andra människor med sitt köande, därav dessa sporadiska köer som inte leder någonstans.

Givetvis var det några som såg att jag fotade. Piiiiis på er med!