Frozenswede

Ibland är vi inte helt ensamma i parken.

Marken är grön, det är varmt, men ännu har inte träden börjat knoppas ordentligt. (Ja det var några veckor sedan.)

Andra må kalla det galenskap, men vi kallar det försommar och springer ut i tunna kläder mellan hagelskurarna.

Slå läger.

Det var det här vi drömde om hela vintern.

När man hänger bland de andra föräldrarna i parken är det viktigt att representera. Om någons homebaby kryper in i vårt turf får de passa sig noga, så vi inte bust a plastspade on their rumpa.

Igår var vi och såg Mozarts Cosi fan tutte på operan. Publiken bestod, som vanligt en veckodag, av en fjärdedel uppklädd övre medelklass, en fjärdedel kulturtanter och till hälften av förvirrade skolelever.

Kända ansikten i vimlet var Horace Engdahl, Magnus Uggla och Lars Danielsson. De var, lustigt nog, väldigt representativa för själva operan. Den var nämligen uppbyggd av lika delar gammal “finkultur” (Horace), buskisfräckisar (Uggla) och helt oförklarliga hål i plotten (Danielsson).

Opera är ljud och kropp och mycket känslor. Stor och bra opera som Cosi fan tutte lämnar ingen i lokalen oberörd, oavsett om det rör sig om östermalmskostymer på parkett eller förortskepsar på tredje radens nedre. Nu skall jag lägga mig och sova av mig buzzen.
Tyvärr.

Jag har en generande lång eftersläpning just nu, så det var ett tag sedan men årets första segling är i alla fall avklarad.

Hjälpt en kompis att segla expressen till hemmahamn i Saltsjöbaden. Riggen var inte ordentligt dragen och det blåst rejält så seglingen blev sporadisk och försiktig.

Mat och tankningspaus på söder.

Vi slussade ut ur Mälaren med Delfin 12. Det är inte speciellt hektiskt i slussarna såhär års.

Ute i Saltsjön blev vi omkörda av NG LI. Fördömda motorbåtar!

Framme i Saltis.

Bojen lossnade. Helt surrealistiskt.

Bojen ur en roligare vinkel. Man kan se räkorna(?) som levde på kättingen.

Barnmat på PrisXtra.

Åh, ett stänk av värme under den här omväxlande våren. Eller, inte omväxlande, snarare oberäknelig, som alla vårar är i den här delen av landet.

Lilltjejen på grönbete i Hagaparken.

Färgerna blev knäppa, så det ser nästan ut som ett gammalt småstadsvykort.

Ringtrycket verkar okej.

Vi körde lite fortare än vanligt så på hemvägen hade vi mycket tid till att bara hänga i solen.

Svärmor fyllde år så hon och svågern passade på att hälsa på, nu när vi är tillbaka i landet.

Vi loitrade omkring ute i kylan och låtsades att det var vår på riktigt, så gick vi på Aquarium och tittade när de matade hajarna.

Sätt släkten på kåken. Långholmens fantastiska vandrarhem.

En fika i vårsolen. Ingen vårvärme ännu, men i alla fall vårsol.

Stora rovfiskar glider omkring. De måste vara psykotiska då de är instängda i en liten damm där det går ett dygn på fem minuter och det regnar var tionde minut. Testa själv att låsa in dig i badrummet ett par dagar med en timer som slår på och av ljuset var femte minut. Ät bara en gång om dagen och spola dig oregelbundet, men ofta, med duschen. Hör av dig efter en vecka.

Lunch i Aquariums fjärilsrum.

Lilltjejen stördes inte nämnvärt av de flygande insekterna, hon hade ju prickig korv!

Avsluta dagen med sagostund.

Det finns en tydlig skillnad mellan småbarnsmammor och småbarnspappor. En skillnad så djupt inrotad att förmodligen inget jämställdhetsarbete i världen kan råda på det. Det är sättet att framföra barnvagnen på.

Mamman skjuter vanligtvis på med båda händerna på var sin sida om handtaget/bygeln. Ibland släpper hon den ena handen för att SMS:a eller hålla i take-away-latten, men hon håller ändå vänster sida med vänster hand eller höger sida med höger hand. Pappan däremot håller alltid vagnen med en hand och då den motsatta handen. Alltså vänster sida med höger hand eller omvänt, oavsett om den andra handen behövs till något annat eller om den bara hänger lealöst längs med kroppen. På så sätt går pappan alltid litet bredvid vagnen istället för rakt bakom. Det är den så kallade pappaputten.

Så plötsligt stöter man på en normbrytare i Hagaparken. Förmodligaen en gästforskare från Wenner-Gren-Center, men jag blev så perplex att jag knappt fick upp kameran.

Pappaputten, demonstrerad av en – Mamma!

Lilltjejen har haft lite svårt att anpassa sig till Livet i Sverige.

Vädret är konstigt, lägenheten är konstig och maten är konstig. Men konstigast av allt är barnen, de är liksom blonda och alldeles rosa. I början är det bäst att hålla sig på avstånd.

Är det tjäle i den där sandlådan?

Trettio timmars resa från helvetet. Man kan bara tacka sin lyckliga stjärna att vi har en dotter som sover eller promenerar på planen och som tittar nyfiket under transfer, oavsett hur stökigt det är och hur stressade vi föräldrar är.

Så efter trettio timmar under färd och ungefär fem timmars sömn gav vi oss ut för att mota jetlaggen i grind. Vårt mål “of choice” blev Gamla Stan.

Fika på Stortorget.

Passerade slottet och tog oss hem längs vattnet. Vissa bra saker finns det med att vara tillbaka i Stockholm.