Frozenswede

Under en stressig period nu på slutet tog vi två dagar ledigt och åkte på Onsen. Ptja, tog ledigt, Sötis disponerar ju sin tid fritt och jag sköt på en helg för att på torsdag-fredag fri. I vilket fall åkte vi till en liten sömnig stad som heter Ikaho för att bada i deras berömda bruna onsen.

De flesta onsen är benämda efter färg, vilken är karaktäristisk för de mineraler som vattnet innehåller. T ex är vattnet i många Tokyo-onsen svart och järnrikt.

Efter två timmar på bussen började bebyggelsen att glesna.

Vid ankomsten serverades te.

Eftersom vi anlände mitt i veckan var det folktomt både i staden och på vårat onsen. trevligt eftersom vi då blev väldigt uppassade, och med “vi” menar jag vår dotter. Hon hade alltid en, ibland fler kimonotanter som lekte med henne. Jag vet inte vad de gjorde med henne, men sedan dess bugar hon så fort vi säger konnichiwa. Hur bedårande som helst.

Onsen i Snö.

Hotellets innergård.

Om onsen verkar spännande och ni inte räds mer personliga bilder bör ni titta på min flickväns inlägg om resan.

Vi har fått många kompisar här, bland andra ett japanskt par med en dotter något äldre än vår egen.?Ǭ† Vi känner dem för att de brukar äta middag i institutets restaurant. Vi blev glatt överraskade när det visade att pappan, som heter Ida (uttalas: idda) brukar spela trumpet på vårat favoritfik. Vilket kanske inte är så underligt eftersom han bor i trakterna, även om “trakterna” är av samma storlek som Umeå.

När vi en helg åkte in till Ueno och gick i solen med ett par andra bekanta så stannar vi till för att lyssna på ett bleckblås-band (okej, döda mig inte för att jag inte kan de rätta, termerna här). Då ser vi vår kompis Ida stå och spela ett solo. Med tanke på att “trakterna” i centrala Tokyo är dubbelt så stort som Sverige sett till population känns det lätt bisarrt. Ett faktum som en av de vänner vi var där med skakade av sig med ett “Tokyo is a village. It happens all the time.”

Ida har spelat trumpet i New Orleans i sex år och är en jävel på Jazz (såklart).

Louis Vuitton är inte aspoppis i japan, det är en nödvändighet. Alla har det. Till och med den här tjejen med jeans och camojacka har en Vuitton-handväska. Då skall man beakta att en tjej utan kortkort och högklackat i det närmaste anses världsfrånvänd. Fast inte ens hon kan tänka sig en annan väska än Louis Vuitton.
Okej, det syns lite halvdåligt på den här bilden, men hennes kille kollade misstänksamt på mig, så jag vågade inte ta en till. Om ni klickar och tittar på förstoringen så ser ni tydligare.

Den gamle Louis goes street.

Under dagen i Kawagoe strosade vi omkring litet i de vanliga kvarteren och hittade det här huset.

Jag kan hitta många intressanta användningsområden för en sådan dörr.

Rymlig balkong i söderläge, akta tröskeln.

Oj, jag har glömt vilken arkitekturbild i ordningen det här blir.

Det här ser ut som en dåtids-framtidsraket i mina ögon. Den rymmer en hel värld med växtlighet, djur, frön och historiska arkiv. En grupp människor finns också ombord för att upprätthålla ekosystemet under den flera generationer långa färden genom rymden. De lever i ett utsatt och bräckligt, men ändå statiskt samhälle där varje dag är en resande dag, men där kunskap om politik, kultur, vetenskap är exakt densamma som den dag de lyfte. De vet inte vad som väntar dem och utanför fönsterna finns bara det stjärnbeströdda mörkret.

I mitt huvud alltså. I verkligheten är det en Disney-butik i Shibuya.

Vad bygger man inte för att kunna kränga Musse Pigg-öron i plast.