Frozenswede

Besöket från våra kompisar innebar såklart en tur till Akihabara. Denna underbara metropol för allting elektroniskt. Tyvärr var vi sena ut och tidiga hem så vi hann inte med så mycket, men en del intressant såg vi allt. Mac:ar från förra årtusendet, djungler av leksaksautomater och tecknad tentakelporr (fast tentaklerna var pixlade för oss känsliga tittare).

Akiba – Electric Town!

Butik med Appledatorer. 2000 yen för en gammal performa, det är ca 120kronor. Om det inte vore för att frakten hem kostar lika mycket som en MacBook skulle jag definitivt köpa upp mig på ett lager.

Nostalgi i framtidskvarteren.

På väggen går det att läsa att det är en Girls Game Shop. Helt enkelt en datorspelsbutik med spel speciellt inriktade för tjejer. Man ser överhuvudtaget fler gamertjejer här, även i de vanliga butikerna.

Tjejspel innefattar även pojkband och bilder på killar som hånglar med varandra.

Sedan finns det ju hela butiker (7 våningar) som specialiserat sig på modeller från datorspel och TV-serier. Vilket innebär att de även har fullstora dockor.

Lifesize.

En videouthyrare med litet utbud men hög tillgänglighet i närheten av Roppongi.

En slot-out DVD.

Färgerna blev inte helt rätt, men det här är ett kamoflagemönstrat träd. Om det blir krig är det här militären kommer att hålla till, men de kommer inte att synas.

Var tog trädet vägen? Det står där, men syns knappt.

Nyårsrean är poppis i Japan. Bakom bilarna ser ni kön till till en affär, den går ut ur bild. De stora affärena hade redan släppt in när jag kom in till stan så de köerna missade jag.

Jag trodde att svenskar var ett köande folk.

Kejsarparkens vallgrav, i bakgrunden ses kranarna från det eviga byggandet i Ginza och om man lyssnar nog kan man höra ljudet av några tusen poliser som håller på och återställer parken efter Kejsarens årliga framträdande den 2:a januari.

Finns det inte någon film om en ankunge i den här vallgraven?

En välputsad vattenpost.

De vardagliga tingens skönhet.

Mobilbatteriet slut? Ingen lust att köpa en batteriadapter? Ingen fara, fem spänn för tio minuters laddning och du skall klara tunnelbanan hem i alla fall.

Mobilladdare.

Hmmm… teknikfetischism. En topless biljettautomat. Om man nu trodde att det var ett rakt transportband mellan inmatningen och utmatningen av biljetten. Jag undrar vad biljetten har för toppfart där inne?

Fan, fel skruvmejsel!

Luta dig inte mot dörren. -Check.
Luta inte saker mot dörren. -Che…

Eh, luta inte dina slalomskidor mot dörren, i Tokyos tunnelbana. Allvarligt, är det verkligen ett stort problem, alla dessa skidor i tunnelbanan?

Men de är ju så prydligt uppställda mot dörren.

Har man sett Blade Runner alldeles för många gånger, som jag har, så är det Shinjuku man vill hänga i. Här finns allt det skruvade, futuristiska, blänkande och det sjaskiga. Givetvis är det blandat med det gamla vanliga, som pensionärer, skolungdomar och tempel, …och en och annan replikant.

Space laboratory, är det här Fuglesang brukar hänga, måhända?
I am a slave of your love.
Please bully me.
Please order anything to me.
I follow you.

I red light district så verkar de röda lyktorna vara det enda som inte har med “red light” att göra.

De lysande hotellen kontrasterar bra mot…

…de provisoriska trottoarrestauranterna. Om man kisar går det att se Deckard i bakgrunden.

Fast var är de flygande bilarna när man behöver dem?

Fantastisk poesi.

Vill man spela bort sina surt förvärvade slantar skall det vara här. Speciellt med deras förtroendeingivande slogan som avslutning. (Klickeliklicka bilden för att kunna läsa lite lättare.)

Everything is gonna be fine. Världsaprommis!

De har tydligen haft en annan bra, pseudopoetisk reklamskylt. Kolla på japanska.se.

Under vintern gäller det att jaga bort mörkret, även i Japan där det inte alls blir lika mörkt som i Sverige. Fast där man hemma tar till snölyktor (inte i år iofs) och stearinljus så förlitar man sig i Japan, som vanligt, på kärnkraften.

Under nyårshelgen åkte vi in till Shinjuku och tittade lite på pyntet.

En sidogata med caféer, södra Shinjuku.

Västra Shinjuku, skyskrapsdistriktet.

Längre in bland skyskraporna

Utanför Hyatt, har jag för mig. För alla Lost in translation-fans.

Tillbaka till folket i södra Shinjuku.

Ett av alla stora varuhus. Ungefär trehundra meter upplysta juldekorationer.

Grunden är byggd nästan som en kyrka med två våningar i sten med målade fönster, men sedan följer femton våningar sång och discolampor.

Är karaoke stort i Japan? Jodå.

Så mycket glas, så mycket neon, så mycket glädje!

Ja, jag vet, det är inte riktigt kronologisk ordning här, men
det är det inte riktigt i mitt liv heller så håll till godo.

Innan det gamla året tar slut så skall man göra två saker. Det första är att städa bort all gammal smuts och det andra är att festa tills man glömt bort året som var. Det senare gjorde vi den där kvällen som sekreteraren >>tappade plomberna i knäcken. Storstädningen tog vi under årets sista dag. Mitt lab var det enda på hela BSI som städade själva. Bra för samhörigheten och sympatiskt där de flesta inte låtsas om städare, reparatörer etc.

Nog för att de är kända för att ha överutbildade på låga tjänster i Japan, men två forskare som skurar fönster?

Sedan återstod bara att gåhem och invänta vildsvinets år, hej då hunden.

Hemväg i skymningen.

Under mina föräldrars påhälsning åkte vi till Roppongi och besökte Tokyo Tower.

Genomgång av dagens resande. Tokyo City Atlas är oumbärlig.

Tokyo Tower är, precis som Eiffeltornet, maffigt underifrån. Fast på det där svårfångade sättet. Här ser man både main observatory och det lilla special observatory högre upp.

Jag har höjdskräck, på riktigt.

Vid biljettluckan hade de en lustig skylt.

Special alert låter som något tidsbegränsat (varför annars special), men skylten är permanent.

Hur som helst åkte vi upp till första utkiksvåningen och såg bland annat de här fantastiskt höstfärgade träden.

Rost.

Vår bebis kröp omkring på ett “Look down window”, vilket fick det att värka i kroppen på mig. Höjdskräck om ni minns.

Ett år och Tokyo vid sina fötter.

Så åkte vi upp högst upp. Tokyo Tower är 300m högt, men övre utkikspunkten är på “bara” 250m, samma som Sunshine 60. Hissen med fönster gjorde underverk med min höjdrädsla, tog den till helt nya nivåer, så att säga. Som tur är blir jag katatonisk och kallsvettig, vilket är bättre rent socialt än om jag hade varit utlevande. Fast det verkar gå en gräns runt 200m, efter det är det för högt för att min hjärna skall kunna relatera och höjdrädslan försvinner på något sätt.

Ibland är fotograferandet en försvarsmekanism.

Högst uppifrån såg vi i alla fall skyskrapor, vägar och intressanta hus.

Skyskrapor.

Vägar.

Intressant hus

Intressant fasad.

På vägen hem sedan stannade vi ett tempel och lyssnade på trummor och munkar som bad. Det bes mycket under den här säsongen , det gamla året skall bes bort med respekt och det nya skall bes in med förhoppningar och tillförsikt. För oss blev det en fin avslutning på dagen.

Nytt – Gammalt, Högt – Lågt, Världsligt – Andligt, Industri – Natur.

Oj, glömde nästan bort att önska er alla ett gott nytt år.

Gott nytt år…

…och god fortsättning på det nya året.