Frozenswede

Nu, när snart tre månader har gått i främmande land och det börjar bli mörkt, rått och kallt, kommer en smygande känsla av hemlandsnostalgi.

Jag minns änglar vid odenplan och min sambos fötter i vattnet vid strandkanten, men också såklart, årets algblomning i skärgården. Trots att det inte var så länge sedan känns allt väldigt avlägset. Förmodligen på grund av det geografiska avståndet. Underligt.

En cityängel vid odenplan.

Sötis sommartår.

Jag vet det är inte algblomning, utan pollen, men jag hade ingen bra bild av blomningen.

Skönheten i det fallfärdiga.

En Torii står oftast som ingång till ett “shrine” (shintoistisk helgedom) eller annan helig plats. De ses som övergången mellan den vanliga världen och den heliga världen.?Ǭ† Så vi blev lite förvånade när vi stötte på ett helt gäng av dem längs en ödslig stig i skogen.

Jag är nöjd med vårt fynd

När vi sedan svängde runt hörnet så blev de bara fler och fler. Jag kände mig som i ett dataspel och var tvungen att gå igenom alla för att samla poäng.

Katching-tching-tching…

Förhoppningsvis fick jag en bra poäng hos gudarna, jag har ju tidigare lyckats bra med toriis. Som den här där man skulle kasta en sten genom hålet tre gånger för att lyckas i framtiden. Vanligtvis skulle jag inte ens kunna träffa Slottet med en gatsten, men här lyckades jag pricka genom hålet båda första kasten och det tredje kastet landade stenen i hålet och blev kvar. En liten japansk farbror som också var där drog efter andan och sade något om att jag måste ha en exceptionell framtid för mig.

Som Gröna Lund fast gratis, …och gudomligt.

Senare har mina jobbarkompisar förklarat att toriis kan sättas upp på rad vid speciellt heliga ställen, där gudarna gillar att hänga, eller framför vissa typer av “shrines” av folk som vill tacka för välgång.
De vi hittade i skogen var ett ställe där gudarna gillar att hänga, vilket var roligt för vår bebis. Hon har uppenbart mer kontakt med gudarna än vi, eftersom hon både på uppvägen och nervägen fnittrade och skrattade på det här stället, precis som om någon busade med henne.

Stress, magsjuka och brist på intressanta fotografier ligger bakom mitt obloggande den senaste tiden. Så nu publicerar jag några gamla bilder och hoppas på att snart komma igång igen. Jag menar, om ett par veckor kommer vi att få gäster och då händer det alltid saker.

Snygga trafikljus i Shinjuku.

Mmm… retroteknik.

Fantastiskt vackert, om man är lagd åt det hållet.

Vattenflöde.

När jag går omkring så ser jag ofta saker som jag tycker är underliga, roliga eller bara ovanliga. Ibland fotar jag dem och nu börjar det bli en hög. Här kommer några av mina observationer från de senaste veckorna.

Någon annan som ser likheten med spionroboten i början av Star Wars: The Empire Strikes Back? Om jag hade hittat en screenshot på den hade det här varit en “Lika som bär”.

Nikko fresh water. Väldigt uppfriskande om man är så blåögd att man har huvudet ovanför kranen när man vrider på.

Sötis och vår hustysk skrattar. Vi har ju faktiskt hittat soptunnor. I Tokyo! Helt osannolikt. Förmodligen var det någon konstnärlig installation, för det finns inga papperskorgar i den här staden. Soptunnorna var inte det enda unika i det här området, för runt hörnet hittade vi…

…en runsten. Till minne av att SAS flög till Japan, över nordpolen, för en massa år sedan. Fast inte under vikingatiden då.

Crunky? Antagligen menar de crunchy, men nu känns glassen så mycket mer Dirty South, för alla er Hip-Hop-huvuden där ute.

Bara några meter från glassen stod den här tjejen och önskade sig en. Suddigheten och pappans grepp beror på att jag just sagt “Kawaaiii” (som sig bör) och frågat om jag får ta en bild. Tjejen blev blyg och pappan ville att hon skulle visa upp sig. Jag kände mig som en bov och gick och fotade glassen ovan istället. Men visst är hon fin i sin kimono!

Under en dag på stranden for det omkring ett helt gäng sådana här med motorer på ryggen. Den här åkte förbi på superlåg höjd, jag fotade från höften med max vidvinkel, med oväntat bra resultat.

I japan har alla små prylar hängandes i mobilen, t o m sararymen (affärsmännen) har nallar hängandes i sina telefoner. Men vad gör då en stilmedveten, och rik, japanska? Ja, så klart finns det mer exklusiva mobilsmycken.

Två månader i Tokyo utan att hinna besöka Shinjuku, det är en skam. Men nu har vi äntligen klarat av det med. När det var ljust knatade vi omkring och böjde på nacken i västra Shinjuku, skyskrapsområdet. Senare när mörkret lade sig så gick vi över till östra delen och tittade på ljusen och jätteTV-skärmar. Av någon anledning så hamnade vi också i red light district.

Hösten har letat sig in i staden nu.

Jag är inget fan av Star Trek, men jag vet hur Borg ser ut. Att det är staten som bor i det här huset gör det hela något surrealistiskt.

Konversation angående huset till höger i bild:
Sötis: Men hur högt är det här, som hötorgsskraporna ungefär?
Jag: Eh, …inte riktigt.
S: Nähä, högre eller lägre?
J: Skämtar du?
S: Näe, dom är väl inte så mycket högre…
J: Om man tar en hötorgskrapa och ställer den på en annan…
S: …ja…
J: …sedan ställer man en till ovanpå och en till. Då är det nästan lika högt.

Faktum är att man får trava alla fem hötorgsskraporna på varandra för att kunna bräcka skraporna i Shinjuku, men det känns inte så. Man har någon slags mental maxhöjd. Allt över 15 våningar är bara… högt.

Så snart vi kom över till östra sidan fick Sötis ge igen. Vi såg ett hus med show/uthyrning av män. Jag undrade om kunderna var män eller kvinnor, varpå Sötis sade “vad tror du” med en konstig blick och pekade på huskroppen.

Sent på kvällen står folk i kostym och tränar baseball.

Jag är alldeles för trött för att posta, så det får bli en pausfugu istället.

Giftig firre.

Japan har det lägsta födelsetalet i världen, näst Sydkorea (säger de själva, jag har inte kollat upp det så, ja, källpålitligheten är låg). Anledningen är intressant att spekulera och diskutera kring, många anser att det är det ojämställda samhällets fel, andra anser att det tvärtom är den ökade jämställdhetens fel. Helt klart beror det i alla fall på att många unga kvinnor vägrar ställa upp på att försaka sina egna drömmar för att ta hand om hemmet och sin familj inklusive makens föräldrar.

I vilket fall leder detta till en massa olika fenomen i landet, från självklara saker som ekonomisk oro över hur man skall försörja sig när en majoritet av befolkningen är pensionärer, till futuristiska saker som äldrevårdsrobotar och bisarra saker som modeaffärer för husdjur.

Här en hylla med gulliga kostymer för små hundar (kattstorlek).

Låt chihuahuan vara minigris för en dag.

Sen kväll i skogen och vi sprang på en, ja, Q & A course. En slags permanent tipspromenad. Hur spännande kan det vara?

Mitt i natten blev det i alla fall en surrealistiskt otäck känsla. Sötis var däremot inte lika road.

Min alltid lika entusiastiska modell.

I Yumoto på ett hotell, hittade jag den här plaketten. katakanan i början säger ooto reesu, vilket jag antar är auto racing. Bilden ser definitivt ut att vara någonting relaterat till Speedway, men är det stort i Japan? Och i en liten liten bergsby som lever på sina heta källor?

Skumt.

Fokus tack.