Frozenswede

Många saker är annorlunda här på andra sidan jorden, men vissa är bara knasiga. Vad sägs till exempel om hjärnsubstansgodis. Ja inte riktig hjärna då, men i form av små kakgubbar med kapad skalle.

Skall det vara en kaka med sylt?

Okej. Även om jag brukar säga att jag använder Windows, Mac OS och Unix lika mycket så får jag erkänna att jag gillar Apples produkter. Givetvis handlar det mycket om varumärkesbyggande. De snackar mycket om sin design, men jag är övertygad om att det lika mycket handlar om att framhäva designen som om designen själv. Ändå går jag på det. …och jag älskar det.

Häromdagen besökte jag deras profilbutik i Ginza. Den är svår att missa.

Undrar vad de säljer i det där huset?

Utanför stod en kille och snackade om den nya iPod nanons fördelar och inuti var det som ett party med säljare och köpare blandade om varandra i en galen dans, ackompanjerad av pumpande musik, från olika iPods.

Skall det vara en podd? Bara en liiiten podd…

Snabbt tog jag mig upp en våning till supporten, jag var ju ändå där för att lämna min, ehum, Lenas, MacBook på lagning. Där uppe blev det bättre, lugnt och välordnat. Ganska snart fick jag tid och supportpersonalen pratade t o m engelska.

Fotat genom hålet ner till bottenvåningen. Äpplena som syns är de helt genomskinliga hissarna som går genom huset. Inga knappar vare sig i eller utanpå, hissarna går helt enkelt upp och ner och stannar vid varje våning. Kool.

I vilket fall motstod jag frestelsen att köpa en iPod, trots den uppsluppna spenderarstämningen på entréplanet.

Ja, jag motstod den i alla fall till dagen därpå, då vi åkte till Akihabara och jag besökte Laox Macstore (inte att förväxlas med Applestore). Mitt prylbegär, vilt påhejat av min flickvän, kunde inte hejdas och jag kom äntligen hem med en smiskandes ny, svart, 8gigs iPod nano.

Skönhet och köpglädje förenat i ett underbat litet paket.

Igår hände det något underligt på kontoret.?Ǭ† Mina arbetstider är 9:00-17:20, med 50 minuter lunch varje dag.?Ǭ† Tjugo över fem hördes ett meddelande över högtalarsystemet.?Ǭ† Först trodde jag att det var brandövning eller något sådant, men snart förklarade en av mina kollegor att det var Labour Liberation Day.?Ǭ† Bara en sådan sak, Labour Liberation Day ropas ut över högtalarsystemet.?Ǭ† Ett tag kändes det som att jag hamnat i kommunist-Kina istället för kapitalist-Japan, men den känslan kom snart på skam.

Vid närmare förklaring så visade det sig att det är Labour Liberation Day varje onsdag, och att det handlar om att försöka få folk att gå hem vid arbetsdagens slut för att de inte skall jobba ihjäl sig.?Ǭ† Fast, som min kollega skrattande berättade, det är det ingen som bryr sig om.

Tyvärr har jag inte hittat något om Labour Liberation Day på det världsomspännande nätet, Internet.?Ǭ† Så kanske var allt bara ett skämt från mina cubiclevänner??Ǭ† De har ju rätt …annorlunda humor.

Vi letade frenetiskt efter ost på vår lokala supermarket. Det är svårt, men till slut hittade vi en “international food corner” där många länders, eh, kök var representerade med olika matvaror. Intressant att det grekiska köket var representerat med fetaost. Från Arla.

Något som borde glädja varje grek ner i själ och hjärta.

Fördomen om japaner är att de är artiga, …och, visst, de är artiga. Ibland nästan smärtsamt artiga, som när de inte kan säga vad de vill utan istället cirklar omkring dig och småpratar om angränsade saker istället. Men andra gånger märks det att artigheten inte bara är en polerad yta utan en respekt för andra människor som går djupt.

I fredags skulle vi till shinagawa, hela vägen bort till andra sidan av Tokyo och när vi kom fram
märkte vi att vår babyfilt var borta. Eftersom stöld är utanför begreppsvärlden här kom vi fram till att jag måste ha tappat den redan på vår hemmastation. När vi kom tillbaka, fem timmar senare frågade vi efter filten hos spärrvakten, men ingen hade hittat någon. På lördagen åkte vi till Ikebukuro och var där hela dagen. När vi kom hem därifrån känner jag hur min niomånaders dotter sprattlar till och skrattar och när jag vänder mig om för att titta på vad hon skrattar åt så är det filten. Någon har hittat den och hängt upp den på ett räcke. Där har den hängt i ett och ett halvt dygn på en station som är lika trafikerad som T-centralen, och den hänger kvar. Det är glädje.

Favvofilten.

Det här huset passerar jag på området, på väg till jobbet. Det är som taget ur Spirou, Tora Torapa eller Yoko Tsuno, Tidsspiralen. Helt fantastiskt alltså!

Vilka världsförändrande experiment håller de på med i det här huset?

Därtill så kryllar området av män i likadana overaller och färgmatchande hjälmar, där grupperna sinsemellan har olika färg på overallerna, precis som i en Bondfilm från 60- och 70-talet.

De japanska barnprogrammen är inte riktigt som jag minns min egen barndom.

Sesam i Sverige förmedlade inte känslan av att livet var som rysk roulette.

Snygg uniform.

Kom ihåg ungar, om ni dör är det för att ni är oförberedda. Slappna aldrig av, när som helst slår döden till.

På sätt och vis är det litet som anslagstavlan, barnvänligt och död, …eller Astrid Lindgren.

Tokyo är stort, enormt, men med ett effektivt tunnelbanesystem kan man snabbt och enkelt ta sig överallt.

Snabbt i alla fall, undrar var jag hamnar om jag tar det röda tåget?

Inte så illa som det ser ut, alla tåg från den här stationen landar i samma galleria. Tobu i Ikebukuro

När jag pratade med den person som ordnade med vårat boende här i Japan, så frågade jag vad lägenheten innehöll och fick svaret i rubriken. “It is fully equipped.” Eftersom jag är var lite osäker på vad fullt utrustad innebär med japanska mått, frågade jag försiktigt om det. Svaret var något i stil med att det finns “riskokare, strykjärn, ja allt”. Jag kände förvisso att just riskokare och strykjärn inte riktigt ringade in riktigt allt det vi skulle behöva, men jag kände att jag inte ville irritera med fler frågor.

Såhär på plats kan jag konstatera att i full utrustning ingår även en del porslin och bestick (fem av varje (av viskepliga skäl)) dock inga pinnar, heller inga skålar, tillbringare eller andra kärl. Som tur var fanns i alla fall en ugn. En “Big Tray”-ugn.

Mindre än en micro, större än en brödrost, och bra till en massa saker. T ex att värma en fjärdedels pizza.

Det har varit ett hektiskt halvår sedan senaste posten.

Nu är sommarbestyren över och familjen har flyttat till Tokyo, eller snarare Wako, en förort till Tokyo.?Ǭ† Lite som Tokyos Vällingby skulle man kunna säga.?Ǭ† Eller, egentligen bor vi 25 minuters gångväg från Wakoshi så det blir som att bo i Skälby utanför Vällingby.

Jag är uppväxt i Skälby så det här är ungefär som hemma.?Ǭ†?Ǭ† Fast jag hittar ingenstans, känner ingen och förstår inte vad folk säger.?Ǭ† Det sistnämnda jämnar väl ut sig på något sätt, för ingen förstår heller vad jag säger, vilket språk jag än försöker med.

I ett halvår framöver kommer således den här bloggen att fokusera på saker vi råkar ut för och konstiga grejer jag fotat i Tokyo, samt hjärnforskning, för det är det jag egentligen skall ägna mig åt här.