Vi hade skrivning för den äldre herren nyligen. En av uppgifterna var felskriven, Det stod f(x)=sqrt(t)*exp(-it). vem som helst inser vid första anblicken att det borde stått f(t), annars är högerledet konstant och en ganska tråkig funktion. I alla fall så hade tydligen flera studenter klagat på felskrivningen och hävdat att de blivit så distraherade av den att de inte lyckats lösa uppgiften. Dett föranledde ett anförande föreläsningen efter.
Herren i 70-årsåldern inledde med att berätta att på hans tid, ….då lärde man sig att läsa formler redan i realen och på högskolan var det så naturligt att man inte ens tänkte på det. Han fortsatte med att tycka att ett liknande missförstånd är som att läsa en bok och och inte ha förstått vad den handlade om för att ett komma satt fel. Efter det gick det utför. I en kvart pratade han om hur usla dagens studenter är, hur han lider och inte kan göra sitt jobb eftersom han ideligen måste gå tillbaka till grunden. Allt är samhällets fel, som aldrig ställer några krav på dagens bortklemade ungdomar. Politiker har utarmat skolan, och ingenting lärs längre ut där, osv osv… Efter femton minuter verkar han ha mattat ut sig själv, för nästan introvert konstaterade han att det är ett gemensamt problem vi har, att vi måste ha lärt oss samma saker fram till examen trots de usla bakgrundskunskaperna.
Ja. Föreläsaren och vi studenter kanske måste hjälpas åt att nå målet, men skillnaden är att det är vi studenter som /är/ problemet enligt hans definition. Med den åsikten så har han nog betydligt svårare att nå målet nu.
Om allt nu var så mycket bättre förr, hur kommer det sig att det inte var /bättre/?
