Frozenswede

Högst upp på Intressant.se, hur fan gick det till?
Min lilla blogg som bara följs av de närmast sörjande plus en skara på ca 10 främlingar. En text skrivs oftast med tanke på mottagaren och det är lätt att förstå hur den stora mängden nykomlingar kan missförstå vad jag skriver.

Fast det var en rolig åktur.

Det är en förvirrad helsidesintervju med Ebba von Sydow i SvD idag, med anledning av hennes nya jobb som chefredaktör på Veckorevyn. Den är ett fantastiskt dokument över usel självinsikt. Jag har redan ondgjort mig över Ebbas otäcka inflytande i samhället, så vill ni veta vad jag tycker om hennes verksamhet kan ni läsa mitt tidigare inlägg på ämnet. Nu vill jag bara ta upp ett par riktigt iögonstickande saker från intervjun i SvD. Kolla själva:

1. På frågan om hur mycket hennes självförtroende har att gör med hennes bakgrund svarar hon “Jag tror inte på den kopplingen. Klassbegreppen är överspelade.”
Trots att hon precis innan berättat hur hon ringt sin pappa på vägen till mötet för att fråga om råd eftersom hon skulle komma försent till en intervju. Han hade gett henne rådet “Be om ursäkt en gång, det räcker. Du kan inte känna dig heldum hur länge som helst.” Näe, Ebba, att ha en pappa som kan komma med råd för intervjusituationer är förmodligen ingen klassfråga. Inte heller att ha en mamma som ger dig en prenumeration på tidningen Chef Kanske är det en fråga om hårt arbete, religion eller tur istället? Näe, knappast, det var nog en klassfråga ändå.

2. Om sin anställning på Expressen säger hon “Det där är en vanlig missuppfattning om mig; att det fanns ett slags matematisk formel när man skulle skapa en frontfigur på Expressen. Att man sökte en blond tjej som gillade shopping och kunde tycka till om det mesta. Så var det absolut inte. Det här är mina egna idéer, som jag har utformat på mitt sätt. Det har aldrig varit någon som sagt till mig vad jag ska göra.”
Eh, det är ingen motsättning. Jag är säker på att du är dig själv och gör som du vill. Men det betyder inte att det inte var cyniskt ekonomiskt kalkylerande från Expressens sida när de gav dig jobbet. Snarare tvärtom. De ville ha en blond bimbo, och det är det du är när du är dig själv. Grattis! En bonuseffekt är att du tydligen inte kan hålla isär begreppen när du försöker resonera kring din situation.

3. På frågan om hon inte kunde använda sitt ansvar till något viktigare än mode svarar Ebba “Jag är väldigt nöjd med det jag gör. Dessutom ser jag ingen motsättning[...]“. Inte? Ojdå, hur långt tänkte du då? För i den verkliga världen, här ute där vi andra bor, här har människor begränsat med både tid och pengar. Om vi då ägnar en betydande del av vår tid och våra pengar på något oviktigt som mode, betyder det att vi har mindre tid och pengar till viktigare saker. Ett uppenbart och absolut motsatsförhållande. Hur kan du inte se det Ebba? Jag är uppriktigt nyfiken!

4. Det roligaste, på ett tragikomiskt sätt är citatet ” Jag ser mig inte som en konsumtionsdrivande kraft, det är inte jag som gör att 14-åringar vill ha jeans för tre tusen spänn. De finns redan där ute.”
Stoppa pressarna! Ebba säger att all reklam är onödig. Tydligen ligger all konsumtion i att produkterna finns. Kunderna påveras ingenting av publicitet kring produkterna. Det här är en sådan omdanande ekonomisk tanke att du skulle kunna få Nobelpriset* för den Ebba. Antingen det eller så är du så helt ute och vimsar att du inte vet varken fram eller bak på dina egna argument. För resten av världen är överens om att dina skriverier påverkar dina läsare att konsumera.

Sedan funderade jag på en femte punkt. Men det är inte en uppenbar dumhet, snarare ett allmänmänskligt tillstånd. Trots allt är 24 år inte speciellt gammalt och alla samband behöver inte ha blivit klara vid den åldern. Ebba, du talar om de viktiga delarna i ditt liv, hur du kämpar för att hinna med karriär, shopping, kompisar och motion. Du har precis fått en bettskena för att du gnisslar tänderna på natten, vilket är skrämmande vanligt hos stressade, unga tjejer. Det beror på att du har för mycket som måste göras hela tiden. Du måste dra ner på något. Så, insikten kommer att ta ett tag, men när skiten träffar fläkten, vad kommer du att dra ner på? Sluta jobba? Dumpa polarna? Skita i att röra på dig (bli försutten och trött)? Eller tona ner shoppingen?

Ja ja, om sex-sju år kommer vi alla att få svaret i Expressen, när de har reportage om Ebba – åren efter kraschen, och den långa vägen tillbaka. Jag hoppas. ärligt, för din skull att du hinner reflektera över ditt liv innan det går så illa. Men mest mest synd tycker jag att det är att du missbrukar din makt till att styra en så stor grupp mot samma onödiga jävla isberg.

Uppdatering: Jag har tagit bort ett “gumman”, eftersom det var opassande. Jag skrev raljerande och i affekt. Lyckligtvis har jag fått äta upp mitt snedsteg och kommer kanske att gå ur det här som en lite bättre person.

Mitt tigare inlägg om Ebba von Sydow.
Självklart tänker jag inte länka till Ebbas blogg, men här är i alla fall intervjun.
Svenskan, en ständig källa till nyheter och stavfel.
Stressad tjej? Då kommer inte modetips att hjälpa dig, bli mindre duktig istället.

* Det finns inget Nobelpris i ekonomi. Nobel själv tyckte att ekonomi var ovetenskapligt, ointressant och valde att det inte skulle han någonting som helst med honom och hans pris att göra. Riksbanken valde senare att skända Alfred Nobel genom att instifta Riksbankens pris till Nobels minne, och dela ut det under Nobelceremonin i stadshuset. Pinsamt.

Ja, i estetik-inlägget så skrev jag att vi var på profylaxkurs. Den är ett kapitel i sig.
Nu har jag berättat om vår profylax för så många personer sedan vi var där för en vecka sedan att jag knappt minns det som en verklig händelse längre. Kanske kan det också bero på att hela upplevelsen var så surrealistisk att den verkade regisserad Måns Herngren och Hannes Holm.
Vi var fem par och en instruktör i en öppen cirkel i ett litet mötesrum på Danderyds Sjukhus. Eftersom jag och min sambo satt i klockan ett så tar jag en deltagarpresentation moturs. Klockan tolv har vi vår ledare, med ett frireligiöst leende* och en entusiasm som av någon anledning inte smittade av sig till någon av oss andra. Klockan elva presenterade sig först, hon var /märkbart/ äldre än honom och väntade sitt tredje barn. De två tidigare förlossningarna hade varit traumatiska, men de barnen var tonåringar nu så hon vågade sig tydligen på ett nytt försök. Det var hans första barn och så fort han pratade, eller ens lät, tyckte hon att det var pinsamt och försökte hyscha honom.
Nästa par hade ett barn sedan tidigare, deras förlossning hade gått riktigt snett. Tjejen började storgråta och redogjorde för vad som inte fungerade, hur hon hade fått panik, de hade opererat, barnet var sjukt/skadat ingen hade informerat henne och hon låg ensam i ett mörkt rum i flera timmar. Femton minuter efter start övergår profylaxkursen i terapisamtal.
Något senare kan ändå presentationen fortsätta, som tur var var de andra två paren, liksom vi, förstagångsföräldrar och hade inga fler hemskheter att bjuda på. Par nummer tre satt klockan sex och tjejen var, i brist på bättre beskrivning, tjejig. Budskapet från henne var att läppglansen var viktig och att hon hoppades på att få hjälp med all sådant där som hon inte förstod sig på (vilket verkade innefatta verkligen allt). Hennes pojkväns bidrag till presentationen var “Som kille sitter man liksom på läktaren vid sådana här evenemang.”
Det sista paret innan oss var fortfarande lite rödkindade efter den långa cykelturen till Danderyd (ja, hon var höggravid). De såg riktigt hemvävda ut och han sade ingenting, men hon hade kurat upp sig i stolen och förklarade att de var där mest för hans skull, eftersom hon ändå hade tänkt förlösa med hjälp av yoga.

När det var vår tur att presentera oss fick jag behärska mig för att inte säga något i stil med “Ja, vi är då det färglösa paret som publiken kan identifiera sig med.”

Resten av profylaxkursen var enligt förväntan. Mycket avslappning, andas i olika tempon och jag fick nypa min sambo väldigt hårt väldigt länge för att simulera värkar. Med facit, och blåmärken, i hand var det nästan som att det var hustrumisshandel som simulerades, men tydligen kan man anda sig igenom allt, enligt vår ständigt leende kursledare. Enda gången hon inte log var faktiskt när hon tog upp mig ur stolen för att hålla i en blyertspenna som hon skulle slå av med sitt pekfinger. Första försöket misslyckades, det måste ha gjort ont. På det andra försöket missade hon och träffade min tumme, det gjorde ont. Det var här hennes leende försvann, fast bara ett par korta sekunder. På det tredje försöket bände jag pennan så hårt att den hade gått av om en fluga landat på den och då slog hon av den och började prata om hur viktigt fokus och målbild är för att lyckas. He he. Som tur var lyckades min sambo slå av sin penna på första försöket, och det var utan fusk.

Avslutningsvis fick vi se den tidigare nämnda videon med Gudrun Schyman och som hemläxa fick vi i uppgift att skriva ner vår drömförlossning, vår mardrömsförlossning, vår målbild och saker för barnmorskan att tänka på. Det skall bli kul.

* Om ni inte vet vad jag menar, gå och titta på de som i tid och otid står och hänger utanför Filadelfiakyrkan vid Karlberg.

Det blir lustigt det här när företag skall vara så tjenis med sina kunder. Jag blev femton dagar sen med min senaste faktura hos B2 (Bredbandsbolaget) och fick följande meddelande med SMS “Hej, [...] erhålls inte betalning tvingas vi tyvärr stänga ned er tjänst.”
Tvingas? Vem tvingar dem?!
Ja, visst, det är fel av mig att inte betala, i det här fallet berodde det på ett missförstånd mellan mig och min sambo. Vi delar på räkningar och växlar vem som betalar vilken, ibland blir det fel. Jag förstår att det måste vara jobbigt för företag att kunder glömmer att betala sina räkningar. (Även om min erfarenhet är att privapersoner är betydligt bättre än företag på det.) Jag är helt på det klara med att ett företag inte vill fortsätta leverera tjänster eller varor till en kund som inte betalar. Men varför “tvingas” varför “tyvärr”? Det är ju helt upp till deras godtycke att fortsätta leverera internet gratis till mig eller att stänga av min lina. Inga tyvärr, det är deras affärsidé.

Jag grubblade ett litet tag och kom på att det är ju så klart så att de fallit för den här friendraising-trenden. Företagen skall ju vara som kompisar med sina kunder. Lite som att de gör mig en tjänst för att vi är så bra kompisar, och så kommer det en faktura. Typ.

Problemet kommer när de skall kräva in pengar. Vissa är duktiga och lämnar ut flera påminnelser, utan avgift (ja, jag sade ju att de hände att räkningar faller emellan) och med budskapet “Det händer så lätt att man glömmer.” Andra, som B2, väntar femton dagar och skickar sedan ut ett hot om att stänga ner alla tjänster. Jag har en upplysning till B2 och andra företag med samma metodik. det går inte att hota och vara kompis samtidigt. Det blir som ett misshandelsförhållande “Jag slår dig för att jag älskar dig.”, “Jag vill inte slå dig men du tvingar mig till det här.” och jag tror knappast att det är den relationen de vill ha sina kunder.

Det är dags för företagen att snäppa till sig, vara raka. Vi är kunder, de är leverantörer, sluta låtsas som något annat. Om någon kund missar att betala en löpande kostnad, påminn, påminn igen och kontakta sedan för att försöka utreda vad den uteblivna betalningen beror på. …och till B2: Hey, jag har trots allt betalat er varje månad i fyra år nu, ni tror inte att en tvåveckorsförsening är något som går att åtgärda utan att säga upp vårat avtal. Hört talas om att hålla straffet i proportion till brottet? Kanske är det dags för mig att betala mindre varje månad som jag märkt hastighetsbegränsningar på uppkopplingen och helt enkelt inte betala alls då jag har haft avbrott.

*För ett år sedan var iofs B2 i viss utsträckning mina kompisar, då några polare jobbade där, men de har fått focken allihop, så nu är B2 per definition inte mina jävla kompisar längre.

Som blivande förälder förväntas man inte ha något som helst estetiskt sinne, eller så försöker de banka det ur en lagom till barnets ankomst. Varför vet jag inte, men det mesta kring havandeskap och “väntans tider” är fult, fantastiskt fult. Från informationsbroschyrer till mammakläder*.

Formgivning från forntiden?

Nu har vi börjat profylaxträning. Lokalen ligger i Danderyds sjukhus och redan vid ankomsten kändes det att det skulle bli något utöver det vanliga. Rummet var litet, dåligt ventilerat och målat i institutionsgult. På väggarna hängde tavlor som bestod av en röd cirkel med en gul prick i eller en lila cirkel med en röd spiral i etc. och de hade namn som “Oändlighetens evighet” eller “Födelse, död, kretslopp”.

Var kan denna port leda?

Men det värsta av allt, botten av estetik, var kursens avslutning. Tjugo outhärdliga minuter av Gudrun Schymans förlossningsfilm från 1978, med hennes flintskallige gubbe med ryggskott på sängen bredvid. Jag förstår att förlossningssmärtor kan vara svåra att illustrera snyggt, det är antagligen inte ens önskvärt, men stora sjuttiotalsbrillor och Peps-skägg, någonstans måste gränsen dras. Min själ ville slita sig loss från kroppen och gråtande springa hem.

Många förändringar har jag räknat med som blivande förälder, men det här trodde jag inte var ett område som skulle behöva påverkas.

*Varför heter det mammakläder egentligen? De bärs ju av gravida. Så fort de blir mammor så kan de ha vanliga kläder igen.

Det var länge sedan jag slets bort ur de singlandes skara. Så pass länge sedan att jag nu tagit nästa steg. Tillsammans med min flickvän skall jag ta ansvar för en annan människas liv. Inte köpa gemensam soffa, inte skaffa katt, inte bli fadder – utan vi har gjort en människa alldeles själva (skitskumt) som vi nu måste ta ansvar för tills den själv tycker att det räcker (vilket i dagens samhälle lär bli om 25-30 år!). I vilket fall så har den här personen inte kommit ut ännu, utan den bor fortfarande i min flickvän vilket har resulterat att min vanligtvis nätta livskamrat har fått en enorm och ganska uppkäftig mage. Kul tycker jag. Tungt tycker hon.

På väg till skolan passerar jag varje dag en lekplats i Vanadisparken, där har barnen alltid orangea västar på sig. Imorse såg jag dock något som inte stämde, ett par av ungarna var alldeles för stora. Se själva, vad är detta? har gubbarna bara hittat en plats där de passar in, eller är det kommunen som försöker under-cover-spana på barnfamiljerna?

Misstänkt typ på lekplatsen.

Oj oj. För drygt tre veckor sedan, på väg till skolan, slogs jag av att naturen visste mer än vi. Det var riktig sommarkänsla och hade varit så i en vecka, men på träden började hösten att synas. Då kändes det surrealistiskt. Det här är några av de bilder jag tog den morgonen.

En björk på campus

Turbulensen runt muren gav lövhögen en spännande form.

Ingen årstid slår hösten i färggranna uttryck.