Frozenswede

I en aktuell reklamkampanj för smör ser vi en koskalle med tillhörande ID-tag. Lustigt nog nummer 555, samma nummer som alla fejkade telefonnummer i amerikanska filmer börjar med. Kul, tycker jag.

Filmstjärneko?

Lunch i Kista galleria.

I måndags var jag på releasefesten för Hanteringen av odöda, John Ajvide Lindqvists nya bok. Det var en trevlig och ganska rolig tillställning där John trollade, ståuppade och sjöng. Hans fru läste dikter som faktiskt var ganska vackra, annars brukar jag inte vara så förtjust i högläsning av poesi. Efteråt spelade ett funkigt band som hette King Kong Crew. På något sätt verkade alla känna varandra eller höra ihop. Johns fru Mia kom till och med fram till mig och undrade vem jag var, eftersom jag var den enda person där som hon inte kände igen. Det var bara att slicka gratismaten av fingrarna och försöka förklara att jag inte heller visste riktig hur jag lyckats bli inbjuden…

John underhåller.

Förra sommaren blev jag trollbunden av Ajvide Linqvists första bok, Låt den rätte komma in, en fantastisk berättelse om vampyrer i en stockholmsförort. Så det är med orolig förtjusning jag ser fram emot att läsa “Hanteringen av odöda”, det är ju så ofta som nya författare verkar kört slut på bränslet med första boken och sedan skriver en till bara för att det förväntas. De första kapitlen verkar i varje fall lovande och Johns svärson(?) svor på att den nya boken var mindre personlig men mycket otäckare. Något att läsa ljusa sommarnätter alltså.

Färgkoordinerad godisätare på festen.

För mer utförlig recension av boken kan ni alltid läsa DN.

Eftersom jag har ett sjuklit detaljsinne så lade jag märke till en underlig sak i SL:s nya annonskampanj riktad till ungdomar födda 1987 och senare (Youth Challenge). Tjejen som uppenbarligen skall representera deras trendiga målgrupp sitter och dricker kaffe med sin mobil och nyckelknippa på bordet. Det knasiga är att hon har en bilnyckel på knippan. Närmare bestämt nyckeln till en ny Audi. Eftersom den sitter på knippan är det förmodligen hennes egen snarare än en lånad bil. Helt uppenbart är hon 18 år (enda åldern som både kan uppfylla att vara född efter 1986 och att ha körkort).

Hmmm… Vi har alltså en artonåring med en egen, rätt lyxig, bil. Är det verkligen målgruppen för SL:s kampanj om att resa jättebilligt hela sommaren? Det rimmar rätt illa. Hey, jag är 32 och behöver det där billiga sommarkortet mer än henne! Jag säger, slopa åldersdiskrimineringen. Billiga busskort till studenter och arbetslösa, snarare än ungdomar!

SL:s annons. / Uppförstoring av nyckeln. / Promobild av Audis nyckeldesign.

För övrigt så känns kampanjen helt misslyckad eftersom de satsat en helsideskampanj i flera dagar för att promota något vars information skall ligga på en site som inte är uppe ännu. Youth Challenge hemsida är bara en statisk bild med några osorterade företagsloggor på.

Som jag tidigare berättat bor jag ihop med en norrländska och om inte det vore intressant nog så har hon en hel släkt som fortfarande bor uppe i norrland.

I helgen har de varit på bilträff i Oxelösund och på vägen upp var det tänkt att de skulle bo hos oss en natt. På grund av att det är lite klurigt att hitta i Stockholm var det tänkt att vi skulle guida dem så snart de kommit innanför tullarna. De hävdade med bestämdhet att de skulle komma rakt in till S:t Eriksplan. Då passade det oss perfekt att sitta och ta en fika i solen på Ritorno, bara någon minut från S:t Eriksplan. När släktingarna väl ringde följde ett av de mest geografisk förvirrade samtal jag någonsin haft. Ett var säkert, de hade missat S:t Eriksplan. De var i en park, med en hiss som kom upp ur marken, på Söder.
– På Söder, hur kom ni dit? De hade kört över en bro och det stod “Söder” på den. En bro som det står “Söder” på? Mystiken tätnade. Vi bad dem att försöka hitta en gata och se vad den hette, efter litet letande (under vilket de tappade bort ungarna, 14 och 15 år gamla) hittade det anledningen till att en hiss kom upp ur marken. Rådhusets tunnelbanestation.
– Vänta nu, Rådhuset? Sade ni inte att ni var på Söder? Jo, det ansåg de att de var. Snabbt försökte jag förklara att de var på Kungsholmen och att de borde se rådhuset, ett stort, smutsgrått hus med torn, i närheten. Tyvärr var alla hus väldigt stora i deras närhet så vi såg ingen annan utväg än att be dem stå stilla så skulle vi komma och hämta dem.

På väg över Barnhusbron slår det oss. Vi är ute och letar efter kusinerna från landet. De som skulle till Vasastan, trodde att de hamnat på Söder, men som sitter i Polishusparken på Kungsholmen.

Till slut kommer vi alla hem och det är inte något problem att hitta parkeringsplats, ens för deras stora, amerikansktillverkade bil. Ibland är Stockholm snällt mot sina gäster.

Prylar, jag älskar dem. Dyra, vackra och helst elektroniska. Min förkärlek för bärbar elektronik har lett till att min omgivning för några år sedan konstaterade att jag förmodligen kommer att bli landets första cyborg, när möjligheten finns.*
De senaste femton månaderna har jag på grund av min tjänstledighet inte haft råd med några nya prylar. Knappt med mat och husrum. (Stort tack till min flickvän som tjänar pengar och fortfarande vill bo med mig.) Istället har jag ägnat tid åt till att tänka på och drömma om alla de saker jag vill skaffa mig när jag äntligen börjar få en stadig inkomst igen. Jag har även haft tid till att tänka på de saker jag faktiskt har och vad de betyder för mig. För hur ytligt det än kan låta så identifierar jag mig delvis genom mina saker.
…eller är det så att min personlighet kommer fram genom de saker jag äger och använder?
I vilket fall som helst så har jag i ett hav av konsumtion en liten ö av saker som har en speciell plats i mitt hjärta. Historien om sakerna som är historien om mig.

*Utöver vissa medicinska implantat som cochleaimplantat.