Norrlänningar: Jag vet hur dom är!
Fördomar, jag älskar dem. Varje gång någon av mina fördomar konfronteras med verkligheten jag den antingen bekräftad, vilket ger en skön det visste jag väl-känsla. Eller så visar det sig att jag hade fel och och då får jag ändra mig, och med det blir min uppfattning om omvärlden blir lite mer omfattande och djup, vilket är en ännu bättre känsla.
Min flickvän kommer från en by utanför Umeå, jag är född och uppväxt i Stockholm. Hon har någon ett par gånger sagt att hon förr eller senare vill flytta tillbaka till Västerbotten, något jag alltid besvarat med total oförståelse. Varje gång vi åker dit upp börjar vi båda klättra på väggarna efter bara ett par dagar. Det finns helt enkelt ingenting där uppe, inga kompisar, inga jobb, inget att göra.
Men hur var det med fördomarna:
En dag kom min flickvän hem och berättade hur hon hade lånat pengar till en kvinna på Centralen. Kvinnan hade sagt att hon blivit bestulen på sin plånbok och blivit av med pengar och tågbiljett hem. Min flickvän hade gett henne pengar till en biljett och vår adress för att kvinnan skulle kunna betala tillbaka. När min flickvän berättade det här trodde jag inte att det var sant att någon faktiskt fortfarande går på den gamla scam:en. Min andra reaktion var att jag blev arg för att hon lämnat ut vår adress till uppenbart oärliga människor. Ungefär som “Hej, jag är lättlurad och ger gärna bort mina pengar. Här bor jag förresten.” Min flickvän däremot försvarade sig med att hon ville tro på att det fortfarande finns ärliga människor och personer som hjälper en främling i nöd.
Förra veckan köpte min pappa en båt av en kille från Kiruna. Killen hade kört ner båten på trailer hela vägen till Stockholm för en tusenlapp. Båten var i toppenskick och såldes för långt mindre än marknadsvärde. Ändå antog min pappa givetvis rollen av kritisk köpare. Det gäller ju att se till att allt är i det skick som annonserats, att kanske kunna pruta ett par tusenlappar, men mest av allt, får man ju inte bli lurad. Under min pappas kritiska granskning blev den stackars säljaren alltmer ledsen och modfälld, han var stolt över sin fina båt. Han mötte min fars kritiska frågor med svar som “Du måste lita på mig.” och småfel, som en kärvande lucka, började han med stor nesa försöka åtgärda på plats. Affären gick till slut i lås, men jag tror att min pappa stod mest nöjd i handslaget.
Fast någonstans där tror jag att min flickvän har sitt starkaste argument om hon nu vill få mig att flytta upp. För vore det inte trevligt att bo på en plats i världen där man fortfarande kan lita på människorna omkring sig, även de man inte känner och förmodligen inte kommer att träffa igen?
Helt klart är att en av anledningarna till att jag älskar min flickvän så mycket, är att hon genom sitt sätt att vara får mig att ifrågasätta det jag ser som självklart.
Fast den här gången består min fördom: Norrlänningar är blåögda.