Frozenswede

Påsken tillbringade jag tillsammans med min sambo hos hennes föräldrar i de djupa norrländska skogarna. Resan bjöd som vanligt på mycket vila: när vi inte sov eller åt satt vi i gassande sol i snön och läste.
Helgen innehöll dock ett äventyr då min sötis föräldrar tog oss med på resa med hundsläde. Ungefär som häst och vagn, fast med hundar, tänkte jag. Uj uj så fel jag hade. Det första som slog mig var det överväldigande ljudet när hundarna spänndes för släden. De var ivriga som ett gäng rastlösa dagisbarn innan de släpps ut att leka en solig vårdag. De ylade, skällde och …ja lät konstigt och högt. Att försöka prata samtidigt var meningslöst. Fast så fort släden for iväg hördes inte ett ljud mer än det svaga flappande ljudet av 48 tassar mot snön. …och oj vad det gick! Medelhastigheten ligger runt 20km/h, vilket känns enormt fort när man susar fram på småstigar mellan tallarna. Istället för tömmar styrds hundarna med enkla kommandon. Föraren ropar höööger, vänsterrrr, stanna, snabbare osv och hundarna lyder omedelbart. Röststyrning är något man bara drömmer om i andra branscher.

Draghundar. Den rosa nosen beror på att hon åt snö i farten och det var en hård skare.

Även om hundsläden var huvudattraktion så hann vi även med mer vanliga sysslor som att åka längdskidor. Väldigt bra motion i ospårad blötsnö. Vi åkte ut till en öde lada för picknick, det var massor av älgspår i snön, men tyvärr inga älgar. När vi kom hem hade resten av Sötis släkt dykt upp och vi åt en fantastisk påskmåltid serverad med goda viner från värdparets stora vinkällare. På det hela taget en Glad Påsk.

Skidor till ladan i strålande solsken följt av ett välfyllt Påskmatbord.

Det mest naturnära jag gjort fram till för fyra år sedan var att segla, gå på Skansen och att åka skidor, utför. Uppenbarligen har jag aldrig uppfattat mig själv som en friluftsnisse.
Hur kommer det sig då att jag i morse, mitt på Odengatan, stannade till vid en leverans av polarbröd och bara försvann i bilden av Rapadalen samtidigt som jag kände rysningar längs ryggraden, och sedan spenderade resten av vägen åt att planera en vecka i Sarek i höst?

Kungsleden 2004

Det började med min pappa för nästan fem år sedan blev medveten om sin egen dödlighet. Det kombinerat med vetskapen om att han aldrig varit norr om Leksand fick honom att komma fram till att han inte ville bli gammal utan att ha sett Lapporten med sina egna ögon.
Vi är båda infödda och inbitna Stockholmare, men kom överens om att ta oss upp, gå några promenader, se vad hela den här naturgrejen handlar om, och sedan åka hem. Det kändes som något jag skulle kunna överleva. Några år tidigare hade jag raljerat hårt över en kompis fjällvandrande. “Det låter fantastiskt du, att kunna gå i en vecka och det inte finns någonting, själv föredrar jag att inte ha längre än fem minuter till allting.” “Åh, ett berg till, precis som igår.” “Skrumpna björkar, mygg och frystorkad mat, det här var värt en resa på hundra mil.” Och så vidare. Korta promenader, med avslut vid lämplig restaurant var gränsen för vad jag kunde stå ut med för att låta min far få se Lapporten.
Något senare hade vi kommit överens om att dagsetapper med lätt packning mellan stugor längs Kungsleden nog skulle fungera. Trots allt skulle vi resa i ett och ett halvt dygn i vardera riktningen, då ville vi nog se mer än Abisko fjällstation när vi ändå var där. Innan vi kom iväg, ett halvår senare, hade vår fascination för prylar gjort att vi skaffat oss varsin komplett utrustning för fjällvärden. Då fanns det inga alternativ till en fullskalig fjällvandring längre. Så gick det till när jag, som aldrig sovit i tält tidigare, plötsligt reste upp till landet ovanför polcirkeln och bodde i vildmark i tio dagar.

När jag kom hem, ja, redan på tåget hem, visste jag att jag måste upp igen, och jag har vandrat en vecka varje år sedan dess. I augusti gör jag min femte resa.

Nu kommer jag inte att försöka beskriva mina intryck, för jag har själv avfärdat allt sådant i så många år. Det är en helhetsupplevelse som inte går att beskriva trots att den är så påtaglig att den ger en rysning av välbehag bara jag ser en skitig reklambild för polarbröd någonstans på Odengatan en tidig morgon.

Snygga bilder och bra turbeskrivningar.
Abisko fjällstation
STF
Prylar:
Naturkompaniet
Addnature.com
Friluft.se

Igår hackades AntiPiratByråns hemsida, som en reaktion på deras tillslag mot Bahnhof.
Hur rapporterar tidningarna om detta idag på morgonen?
Jag har kollat respektive hemsida för DN, SvD, Expressen och Aftonbladet.
Svenska Dagbladet hade nyheten föredömligt högt upp på sin förstasida, vilket är rimligt med något som är huvudnyhet från TT på morgonen. De har dock inte tagit ställning till nyheten utan publicerar bara TT:s text.
Dagens Nyheter hade ingenting om nyheten i sin pappersutgåva och på hemsidan hade de tryckt ner nyheten till en liten plats i Sverige-delen. Ingenting på förstasidan. Detta är i linje med deras nyhetsredaktions datorfientliga inställning. Kom ihåg att det var DN som tog in Fair-Plays påhittade statistik som bildnyhet på förstasidan för ett litet tag sedan.
Aftonbladet har av vissa beskyllts för att gå IFPIs ärenden, men de lägger upp nyheten rimligt synligt och presenterar TT’s text oändrad.
Expressen är det svarta fåret i ligan. Den enda tidningen som hittills producerat egen redaktionell text för nyheten. Visserligen låter de både APB’s jurist, Henrik Pontén och en “pirat” tala, men de har en tydlig övervikt för Ponténs budskap och låter honom ta ljuset från den egentliga nyheten. Bland annat får han säga att “Piraterna där ute är panikslagna.” När allt tyder på att det är tvärt om. De har aldrig varit så samlade och organiserade som nu. Dessutom hävdar han att Piratkopiering är det “i särklass vanligaste brottet”. Vilket är en ren lögn, för det är oklart vad som egentligen är brottsligt i de här fallen. Förmodligen är det enda brottsliga, Antipiratbyråns integritetskränkande behandling av personuppgifter. Alltså ett stort minus till Expressen trots att de lagt ner mer energi än andra på händelsen – de glömde ju bort själva nyheten!

Expressens intervju
Antipiratbyrån
Aftonbladet i IFPIs ledband.
Oklart vad som är brottsligt I
Oklart vad som är brottsligt II

För några år sedan var jag tillsammans med min flickvän med i ett radioprogram om jämställdhet i det svenska hemmen. Min flickvän är aktiv feminist sedan många år och meningen var att vi skulle representera ett någorlunda jämställt par i programmet, som innehöll intervjuer med ytterligare tre eller fyra par.

Under den cirka 90 minuter långa diskussionen i vårt kök pratade vi bland annat om arbetsfördelning i hemmet. Det framgick tydligt att vi delar bördan ganska lika, vi tvättar lika ofta, min flickvän dammsuger lite oftare, å andra sidan sköter jag nästan all disk och så vidare. Vi var lite oense om stötfrågan vem som tog på sig ansvaret, dvs även om mannen diskar kanske det är kvinnan som ser att det behöver diskas och påpekar det, men efter lite dryftande enades vi om att det var rätt lika fördelat där med. Det enda som vi kunde se att min flickvän gjorde mer än mig var “småfixet” för att göra det hemtrevligt. En välkänd tidsfälla för kvinnor. I den diskussionen grubblade jag litet och efter ett tag sade jag någonting om att visst tänder inte jag ljus eller arrangerar kuddar i samma utsträckning som min flickvän, men jag mp3:ar våra CD-skivor för att kunna spela dem i vår stereo och jag installerar radiolan så att vi kan arbeta var som helst i lägenheten (vi arbetar hemifrån då och då båda två).

I radioprogrammet klipptes detta ihop som att vi tyckte att vi fördelade arbetet lika hemma, fast min flickvän tvättade och dammsög under tiden som jag satt och lekte med datorn. Något senare användes de redigerade citaten även under ett stort seminarium om feminism.

Då det hände kände jag mig sårad då jag blev framställd i dålig dager, men mest blev jag arg för att de behandlade min flickvän så illa. Det här var och är viktiga saker för henne som hon lever och arbetar med större delen av sin tid. Att då bli förvrängd och förlöjligad av sina meningsfränder på det här sättet var ett otroligt hån. Nu har det gått några år och jag bryr mig inte längre personligen om vad den där reportern (journalist?) på P1 gjorde med vår intervju. Däremot ser jag att det fortfarande görs och jag ser hur dåligt det är för feministerna själva.

Trots att jag tycker att mycket av det feministerna står för är vettigt, så förbehåller jag mig rätten att inte kalla mig feminist. Dessutom grubblar jag mycket över frågor som vad jämställdhet innebär. Skall det vara finnas lika många kvinnliga brandmän som manliga, lika många manliga sjuksköterskor som kvinnliga? Eller räcker det med att kvinnodominerade yrken får samma status som mansdominerade? Skall jag och min flickvän dela lika på alla sysslor hemma, eller är det okej om hon köper lakan mot att jag skruvar upp hyllor (vi har försökt, men hon orkar inte borra i våra tegelväggar)?

Jag vet inte om jag är en del av lösningen, jag vet inte ens vad lösningen är, men jag är övertygad om att jag inte är en del av problemet. Ofta hör jag i debatten om hur länge kvinnor har kämpat för sina rättigheter och jämställdhet och hur litet som har hänt jämfört med hur mycket de kämpat. Det används som ett bevis för hur starkt partiarkatet är, hur djupt rotat könsmaktsförhållandet sitter. Fast jag tror inte att det är hela sanningen. Feministerna kan behöva se efter hur de slåss och mot vem de slåss. För lägger de ner alltför mycket energi på interna konflikter och på att racka ner på de som tycker likadant, fast inte “helt rätt”. Ja, då kan de kämpa i en evighet utan att få igenom någon ändring alls.

I Torsdags såg jag Catti Brandelius ny show, Profesora, på Södra Teaterns stora scen.
Det var premiär och en betydligt större publik än Catti vanligtvis har. Det märktes för hon var nervös. Lokalen kändes även lite för stor för det lilla format showen höll. Som tur var satt jag nära scenen så det kändes lite intimt ändå.

Profesora är Cattis nya figur, efter Miss Universum. Profesora är en allvetande professor som i rask takt avhandlar omväxlande historia, litteratur och konst, men som hon själv säger i inledningen: Manshistoria, manslitteratur och manskonst får vi läsa in på egen hand. Showen är uppbyggd så att Profesora presenterar en kvinna från historiens djup, beskriver hennes historia, betonar den könsdiskriminering hon utsatts för och avslutar det med en sång och repeterar från början med en ny kvinna.
Det hela lättas upp något av att hennes glada, lite naiva stil och att hon hela tiden kan falla tillbaka till förhållandet med publiken som en skolklass. “Kom ihåg det här nu, vi avslutar med förhör!”

På det hela taget kändes showen lite kort och dåligt inövad, men serverad med mycket energi och bra låtar. (Musiken är komponerad av Uje Brandelius, aka Doktor Kosmos.)

Jag tror att det här är en jättebra och lättsam “Feminism för nybörjare”, men tyvärr kommer nog publiken mest att bestå av redan övertygade och då blir hela behållningen de fåtaliga skämten och en glad pepp.

För er som är sugna på att se henne så har hon precis börjat turener runt i landet. Dvs chanserna i Stockholm är över, men för er andra så är hon på väg.

Själv väntar jag bara på soundtracket.

Miss Universum
Profesoras inplanerade föreläsningar

Igår hade knapplådan lossnat från rödljuset vid mitt övergångsställe. Någon hade krockat med stolpen. Fast knappen fungerade lika bra för det, man fick böja sig litet bara.

Någon har krockat med rödljuset vid Sveavägen-Vanadisvägen. Knappen har lossnat, men fungerar fortfarande. Robusta system är ingenjörsglädje. :2 Mar ‘05, 3.02am PST :

Under en diskussion om snygga lägenheter i film med Sanna på Yukio.se, gled vi över till mord på hotell. Ja, mord på hotell i film, så klart. Det hela slutade med en topp fyra-lista. De fyra blev: The Shining, Taxi Diver, Psycho och Leon. Vi är fortfarande oense om ordningen på Taxi Driver och Psycho. Jag kan acceptera att Psycho har starkare koppling till Hotell då hela historien kretsar kring konceptet mord på hotell, fast samtidigt är det få scener som är vackrare komposerade än den där Travis Bickle till slut gör upp med sig själv och den undre världen på det skabbiga hotell där Iris jobbar.

För djupare insikt i ämnet, läs Sannas inlägg borta på Yukio.se/blog.

Yukios inlägg på ämnet.