Frozenswede

Är kvinnor verkligen lika våldsbenägna som män? Jag är tveksam, trots Peter Gill och Carita Remahls trovärdiga siffror. Deras slutsatser är nämligen inte lika trovärdiga, och tvärt emot deras retorik så är det faktiskt helt möjlig att dra galna slutsatser hur korrekta sifforna än är.

De tycker att det är helt revolutionerande att de har entydig statistik som pekar på att kvinnor i högre grad än män slår först. De drar direkt likhetstecken till att kvinnorna alltså tagit initiativ till våld.

Min stilla undran är, var har Peter och Carita varit sedan de slutade dagis? För de flesta normala människor så är det ingen hemlighet att det inte alltid är den som slår först som börjar. Det finns någonting kallat provokation. Personligen tycker jag att det är ett så flagrant misstag av P och C att stryka provokationen ur sin ekvation att hela deras resonemang faller.

Vem som helst som haft minsta lilla intresse i forskningen kring våld i nära relationer kan inte ha missat den röda tråden hos de misshandlande männen. Alla följer samma logik: De provocerar sin partner till att ta första steget. Det har en massa fördelar. De tydligaste är 1) Den som är med i leken får leken tåla. “Jag är ledsen att jag slog dig, men du slog faktiskt först.” 2) De egna samvetet är rent som snö. “Hon började ju.” 3) Kvinnan stannar kvar i förhållandet. “det var ju faktiskt jag som började, jag borde inte provocera honom så.”

De här mekanismerna är erkända och välkända. Professor Peter och Fil.mag Caritas undersökning är ytterligare en i raden som stödjer den här uppfattningen. Ändå har de valt att göra en väldigt svårmotiverad tolkning som går åt motsatt håll och med den se sina siffror som unika.

Ibland undrar jag om jag lever i Bizarroworld.

Artikeln i DN-debatt
Bizarro world

Idag är jag 25 år yngre. Det är första skoldagen i ny skola, med ny klass. Jag har mitt pennskrin i väskan, bokplast till böckerna och bänkpapper trots att vi inte får personliga bänkar.

Nej, nu måste jag gå och vattenkamma mig, annars kommer jag försent till första lektionen.

Min sambo går just nu igenom “Slag i luften” (SOU 2004:121). Det är en statlig utredning som handlar om mäns våld mot kvinnor. En av grundteserna i utredningen är att mäns våld mot kvinnor är en del av könsmaktsordningen i samhället. Det är en syn som staten uttalat har haft sedan början på nittiotalet, och med åren har den växt sig stark. Nu ses den som en självklarhet. Redan i inledningen klargörs att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för en könsmaktsordning och ett sätt att upprätthålla densamma. Alla siffror verkar dessutom peka på det. I nära relationer är det nästan uteslutande män som misshandlar och offren är i lika stor utsträckning kvinnor. Det finns dessutom en tydlig könsmaktsordning i samhället, med män högst upp på täppan, det går inte att bestrida. Så kopplingen är solklar, vi har könsmaktsförhållandet och vi har en övertydligt snedfördelad misshandelsstatistik. Givetvis hör de ihop.

Eller?

För mig är det något som inte stämmer. Okej, jag köper att män är mer våldsamma än kvinnor. Vi kan utan att överdriva säga att män är våldsamma till skillnad från kvinnor. Tittar vi på statistik över dömda våldsbrottslingar i Sverige hittar vi bara män. Men om vi letar efter statistik på offer stämmer det inte längre. Mer än dubbelt så många män som kvinnor blir utsatta för våld, eller hot om våld. Tre gånger fler män än kvinnor blir så illa skadade att de hamnar på sjukhus. Varför spöar vi män oftare upp andra män än vi spöar upp kvinnor?
Om nu mäns våld är ett uttryck för könsmaktsordning så skulle jag säga att vi har tydlig och entydig statistik för att män står lägre i kurs än kvinnor. I alla fall i mäns egna ögon.

Antingen är mäns våld ett uttryck för könsmakt och då står män själva lägst i kurs. Eller så har vi ett könsmaktförhållande i samhället där kvinnor står lägre än män och då är inte mäns våld ett uttryck för det förhållandet.
För mig är det någonting i statens resonemang som inte håller, finns det någon som kan förklara för mig vad jag har missuppfattat?

Annars tycker jag att det är dags att behandla problemen som separata. Mäns våld är ett stort problem, det måste vi komma tillrätta med. Ojämställdheten mellan könen är också ett stort problem som måste åtgärdas. Tyvärr är jag tveksam till att det bästa sättet är att klumpa ihop de två problemen och försöka bearbeta dem som om de vore ett.

Slag i luften – En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.
SCB – Våld och hot drabbar främst tre riskgrupper

Idag är det dags för en spaning. En liten sak som gnagt mig.

I många år har jag funderat över vissa radio-och TV-journalisters uppenbara behov av att ändra språket. Mitt i smeten av välartikulerad rikssvenska skall de plötsligt uttala något välkänt ord eller namn på ett uppenbart annorlunda sätt. Ibland skall de byta ut välkända ord mot nya. Andra gånger handlar det om att föra in helt nya begrepp. Ett gammalt exempel är när nyheterna plötsligt började uttala det ryska namnet Boris som Baris, trots att man tydligt hörde ryssar i intervjuerna säga Boris, möjligen med ett svagt å-uttal på o:et. Ett annat exempel var när zigenare skulle bli romer, jag minns tydligt en intervju med några zigenare som blev väldigt förbryllade och inte ville acceptera att journalisten kallade dem romer. De svarade konsekvent: Ja, vi /zigenare/… och reportern var lika konsekvent med sitt: Ni /romer/…
Visst förstår jag att det skulle kunna förklaras med en missriktad välvilja, att inte använda ett ord som kan tolkas som nedsättande, men samtidigt vet vi att fördomar får man inte bort genom ändrad terminologi det är andra delar i samhället som behövs bearbetas. Det här är inget konstig eller hemligt, så även journalister vet om det. Alltså måste det vara något annat som driver dem. Viljan att förändra något vedertaget.

Detta är inga isolerade företeelser, nästan varje gång jag lyssnar på nyheterna på radio eller ser på TV är det någon liten sak de ändrar på. Frågan är varför.

Jag har två hypoteser: Den första går ut på att de har en inbördes tävling om vem som lyckas ändra flest uttal i vardagssvenskan. Varje år har de en stor fest där de utser och hyllar den störste förvridaren av språket. En enorm egotripp där vinnaren, på ett bisarrt sätt, gjort störst avtryck i sin samtid. Den andra hypotesen går ut på att de lider av någon illa känd yrkessjukdom som liknar verbal hybris. De tror helt enkelt att de vet bäst i lingvistiska frågor. “Det spelar ingen roll vad hela Sverige säger, för/jag/ säger rätt. Se själva, alla tittar på mig när jag pratar och när jag talat klart härmar de mig. Jag är en språklig gud!”

Men förmodligen är jag ute och svamlar, antagligen handlar det bara om en existensiell ångest där de efter år av rapporterande av händelser runt om i världen inte längre finner sig i att enbart vara iaktagande, förmedlande. De vill också påverka, finnas till.

Journalister kanske också är människor?

Jag funderar på att börja fotoblogga och undrar om flickr är en bra kanal. Det här är en testbild på en fräck björn som letat sig in i Naturkompaniets julskyltning.

Blottarbjörnen i Naturkompaniets vinterskyltning. :10 Jan ‘05, 3.54am PST :

Musikindustrin är sjuk, vad skall man annars tycka om att tonåringar med halvhyfsad musikalitet kan bli multimiljonärer på sitt plinkande?
Anledningen till att det är så är inte underlig. Det är välkänt att effektivisering maximerar den ekonomiska avkastningen. Det vill säga ett företag tjänar ohyggligt mycket mer på att marknadsföra ett band och sälja deras skivor än att sälja flera tusen olika skivor med liknande musik. Detta gör att vissa musiker blir multimiljonärer samtidigt som andra, precis lika bra musiker, inte får ett råttöre. En enorm snedfördelning alltså och enda anledningen till att den finns är för att musikbolagen skall maximera sin vinst.

Låt oss nu anta att vi inte hade några musikbolag, all musik var tillgänglig gratis. Artister skulle få leva på gager från konserter. Det vill säga deras inkomst skulle relateras till arbetsinsats, flera artister skulle kunna dela på nöjesindustrins pengar och vi lyssnare skulle ha (ekonomisk-) möjlighet att njuta av mer musik. Med fler aktiva yrkesartister skulle givetvis utbudet bli större och mer nyanserat, till förmån för alla.

De enda som skulle lida i det scenariot är skivbolagen och de ytterst få artister som idag “slagit igenom” och tjänar storkovan på sin musik. Kanske är det dags att ändra synen på piratkopiering? Kanske är piratkopiering det bästa som har hänt musikindustrin?

Nu får det räcka.
Nästa person som börjar kallprata med mig om hur hemskt det är i Thailand slår jag på käften. (Bildligt talat, jag är en löjligt fridsam person.)

Katastrofen i sydostasien är hemsk men den har knappast nyhetsvärde längre. Nu har alla aspekter täckts och rapporteringen har degenererat från pajkastning till sistaminuten-statistik och snyftreportage galore. Är det verkligen növändigt att veta timme för timme hur många fler döda som hittats eller hur många fler dollar något land skänkt? Behöver vi se fler barn som gråter för att de inte får träffa mamma eller pappa igen? Vad är poängen?

Visst har jag också åsikter om katastrofen och de sociala och politiska efterskalven, men som jag sade, alla aspekter har redan blivit ältade. Det är dags att låta de sörjande vara i fred.