Frozenswede

DN pekade för ett tag sedan ut datorspelandet som en stor ondska i samhället. Ondskan är, utläser jag, tudelad: Först är spelen så lockande att ungdomarna glömmer allt annat och bara vill spela, de får till och med abstinensbesvär då de inte spelar. Sedan är spelen dessutom så våldsamma i karaktären att de förvrider hjärnorna på de lättförledda ungdomarna.

I mitt förra inlägg diskuterade jag och avfärdade den första punkten. Nu vill jag ta upp den andra. Min ansats är i linje med slutsatsen i Copyriots post om Fair Play och moralpaniken: Datorspel är konst.

Det här skulle kunna bli en lång post om något som redan debatterats in i sina minsta molekyler sedan århundranden, “Vad är konst?” På en fråga om vad man associerar till konst vågar jag nog lova att en majoritet skulle ta upp avbildande måleri, klassisk musik eller teater. Med lite betänketid kan vi svara lite mer politiskt korrekt att även en tjej med diadem i håret på Konsum samt ryssar som tror att de är hundar är konst. Väldigt få skulle spontant svara att en mobiltelefon, en veckotidning, kvällens actionkomedi eller grannhuset är konst, för det är svårare att se det vi har omkring oss dagligen, men få skulle bestrida det.

Med bakgrund av detta är det svårt, mycket svårt att inte betrakta även datorspel som en vanlig, populär och uppskattad konstform.

Då vi rett ut detta står vi alltså inför det verkliga problemet: Hur skall vi ställa oss inför våldsskildringar i konsten?

Tittar vi på samhället i stort så är det lätt att få uppfattningen att ett högt innehåll av våld är en genomgående norm för de flesta kulturyttringar. Dessutom kan jag se ett samband mellan våld och popularitet. T.ex. produceras det fler actionfilmer än filmer i andra genres och expressen säljer bättre med “Mördare”, “Pistolman” och liknande på löpet än med något annat. Ja, eventuellt säljer sex lika bra. Idrottsmän jämförs ideligen med krigare och kämpar. Är det då underligt att även datorspelen (som inte åtnjuter statliga subventioner och alltså måste tilltala en stor publik) ofta innehåller våldsskildringar? Inte speciellt.

Det är upp till var och en att avgöra om man gillar eller ogillar den stora mängd våldsskildringar som genomsyrar våra liv, men när man bestämt sig så är det viktigt att se de verkliga problemen. Att som DN och FairPlay, demonisera en enskild konstform och peka ut den för att den innehåller något som återfinns i hela samhället är inte bara rektionärt och inskränkt, det är otäckt. För är det någonting vi kan lära oss av historien så är det att det är inom fördomarna, förenklingarna, demoniserandet av “det vi inte känner till”* och förtryck av minoritetsgrupper som den verkliga ondskan bor.

Någonting att tänka på när drevet mot moraliskt förfall går.

Jag kommer att fördjupa mig mer i det samhällsaccepterade våldet i ett senare inlägg.
…mycket senare, efter tentorna.

*För vi kan vara helt säkra på att det är få gamers som är med och formar FairPlays ideologiska riktning.

Copyriot om Fair Play och moralpaniken.
En tjej med diadem i håret.
En ryss som tror att han är hund.