Frozenswede

Med de nya lagarna för upphovsrättsskyddat material kommer Sveriges medborgares rättigheter att inskränkas ytterligare. Om det är rätt eller fel med upphovsrätt i sig kan jag inte svara på, och det är inte heller det jag vill ta upp. Vad jag undrar är om det är vettigt att skärpa upphovsrättslagstiftningen på det sätt som genomförs nu.

Lagrådet har till uppgift att ge råd till riksdag och regering om den här typen av lagar innan de beslutas om. Granskningen omfattar fem områden, och jag vill kommentera tre av dem i frågan om piratkopiering.

1) Hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav.
Nu är det lite luddigt för mig som inte är jurist, exakt vad som innefattas av rättssäkerheten, men jag förutsätter att godtycklig rättsskipning inte är acceptabelt. Dvs vi kan inte gå med på att när en hel grupp människor begår samma brott samtidigt, på samma plats, så väljs en person ut och straffas, medan de andra går fria.
Idag ger olika undersökningar olika svar, men antalet personer som ägnar sig åt den piratkopiering som skall bli olaglig verkar ligga mellan 200 000 och 1 500 000. Jag har svårt att se hur en så stor grupp plötsligt skall kunna betraktas som olaglig och sedan prövas rättsligt person för person.

2) Om förslaget är så utformat att lagen kan antagas tillgodose angivna syften.
Vad är de angivna syftena? Om de är att minska piratkopieringen så kan förslaget bedömas uppfylla sina syften, men finns det ett egenvärde för samhället i att förbjuda piratkopiering? Näe, syftet borde rimligtvis vara att skydda kreatörernas verk, eller kreatörens rätt till sitt verk. Men det kan ju inte ses som uppfyllt. en ensam kreatör har ingen möjlighet att spåra och kontrollera sitt material. Det är bara stora företag som har möjlighet till det och de kreatörer som har skrivit över sina verk till stora företag har ju redan blivit av med den rätten som skall försvaras av lagen. Alltså ett moment 22 och lagen /kan/ inte uppfylla sitt syfte. Det enda återstående alternativet är att lagen är till för att skydda de stora företagens ekonomiska intressen.

3) Vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Tillbaka till punkt 1. Det går inte, rimligtvis, att ställa en så stor mängd människor inför rätta. Alltså kommer ett fåtal, godtyckligt valda personer, att åtalas (och eventuellt dömas) i avskräckande syfte. Det kommer också att bli problem med definitioner av t ex kopia och uppsåt. Teoretiskt sett kopieras t ex ett ljud många gånger när det spelas på en vanlig stereo. Först läses ljudet av och skickas till en omvandlare, som skickar det till en förstärkare som skickar det till en högtalare. Varje del genomlöps av varsin kopia. Dessutom kan man argumentera att kopian går vi trumhinnan in i hjärnan, där den lagras på obestämd tid.

Så oavsett vad man tycker om upphovsrätt så är skärpningen av dagens lagstiftning svår att försvara:
1) Ingen kan tjäna på att kriminalisera en så stor del av befolkningen, allra minst de som behöver dem som kunder. (Kom ihåg att piratkopierare är aktiva intresserade och står för en stor del av konsumtionen.)
2) Lagarna är till för att skydda medborgarna, inte internationella företag och organisationer.
3) Ingenting bra kan komma av att de som fattar beslut inte vet tillräckligt om det de fattar beslut om.

Lagrådet
Rättssäkerhet
Inspirerat av Copyriot

I dagens DN-debatt talar chefen för högskoleverket om hur högskolans utbildningar är snedfördelade gentemot behovet i samhället. Ett förslag på lösning hon framhåller är “I vår starkt decentraliserade högskola är det viktigt att värna om den lokala friheten. Men [...] att ange temporära examensmål [...]”
Någon annan som tycker att det luktar usel retorik? Någonsin hört inledningarna “jag vill inte klaga, men…”, “jag tycker inte illa om [valfri fördomsgeneralisering], men…”? Vanligtvis betyder det “Jag vet att jag har fel, men jag tänker låta personliga fördelar och kortsiktighet gå före bättre vetande.”

I debattinlägget kan jag hitta två förslag till förbättring av snedfördelningen inom högskolan.

Först vill Sigbrit att en utredning av resurstilldelningen skall “identifiera och utforma” regler för att “stimulera till en önskad utveckling” vilket givetvis sker genom “fördelningen av pengar till universiteten och högskolorna”.

Detta går inte att se som något annat än en absolut inskränkning av den lokala friheten för högskolorna. Något som hon bara några meningar innan tyckte att det var “viktigt att värna om”.

Det andra förslaget är att högskoleutbildningarna skall förbättras genom profilering, samverkan och koncentration.

Förutom att förslaget är luddigt och dåligt motiverat* så är jag nyfiken på hur det skall implementeras. Sigbrit tycker att processen skall starta vid det lokala lärosätet, vilket mest känns som en ursäkt att slippa från ansvaret själv. Samtidigt är det dessutom helt orimligt att tro att alla högskolor, under den hårdnande konkurrens som hennes “fördelning av pengar” innebär, skall på eget initiativ samordna och omstrukturera sig.

I denna förvirrade argumentation är jag mest förvånad över vem artikeln kommer från: Chefen för Högskoleverket.
Verkets uppgift är, enligt sin egen hemsida, beskrivet så här. “På uppdrag av regeringen utreder Högskoleverket olika frågor. Resultaten från utredningarna fungerar som underlag när riksdag och regering ska fatta beslut inom högskolesektorn.”

Hennes resultat är alltså den huvudsakliga grunden för politiska beslut i frågan. Därmed uppstår frågorna kring debattartikeln. Varför tar hon upp det här till debatt? Vem riktar hon sig till? …och inte minst, vad vill hon egentligen säga?

Själv anser jag iofs att helt andra faktorer är mycket viktigare inom svenskt utbildningsväsen, men mer om det i ett senare inlägg.

* Motiveringen lyder: “På basis av de mer är 700 kvalitetsbedömningar[...]“. Det finns ingen hänvisning till kvalitetsbedömningarna, eller deras resultat. Inget resonemang kring hur hon dragit sina slutsatser om de åtgärder som hon anser behövs.

DN-debatt
Sigbrits Regeringsuppdrag

När jag kryper ner hos min sötis (för jag lägger mig som regel senareän henne) brukar jag alltid viska till henne hur mycket jag älskar henne. Oftast så sover hon redan när jag lägger mig, men jag viskar ändå, dels för att hon säkert tar in det på något undermedvetet sätt, dels för att jag säger det lika mycket för mig själv. Det känns som att om jag inte viskade ut min kärlek till henne skulle jag spricka, eller åtminstone få väldigt ont av att något inuti mig är större än kroppen.

Härom kvällen när jag lade mig nära min sötis och viskade mina känslor till henne, vände hon sig sömnigt om och svarade: Det är reciprokt.
Jag: -Va?
Hon: -Det är reciprokt.
J: Jag hörde det, men…
H: Reciprokt betyder ömsesidigt.
J: (skrattandes) Det vet jag. Men du tycker att det är ett lämpligt, romantiskt ordval? Annars används det typ i matte och om grammatik.
H: Man måste vara nyskapande ibland, jag visar hur mycket jag tycker om dig genom att använda speciella ord istället för blaskiga klyschor.

Vem kan argumentera mot det? Så nu är vår kärlek till varandra reciprok.

(Varandra, är f ö ett reciprokt pronomen. )

DN pekade för ett tag sedan ut datorspelandet som en stor ondska i samhället. Ondskan är, utläser jag, tudelad: Först är spelen så lockande att ungdomarna glömmer allt annat och bara vill spela, de får till och med abstinensbesvär då de inte spelar. Sedan är spelen dessutom så våldsamma i karaktären att de förvrider hjärnorna på de lättförledda ungdomarna.

I mitt förra inlägg diskuterade jag och avfärdade den första punkten. Nu vill jag ta upp den andra. Min ansats är i linje med slutsatsen i Copyriots post om Fair Play och moralpaniken: Datorspel är konst.

Det här skulle kunna bli en lång post om något som redan debatterats in i sina minsta molekyler sedan århundranden, “Vad är konst?” På en fråga om vad man associerar till konst vågar jag nog lova att en majoritet skulle ta upp avbildande måleri, klassisk musik eller teater. Med lite betänketid kan vi svara lite mer politiskt korrekt att även en tjej med diadem i håret på Konsum samt ryssar som tror att de är hundar är konst. Väldigt få skulle spontant svara att en mobiltelefon, en veckotidning, kvällens actionkomedi eller grannhuset är konst, för det är svårare att se det vi har omkring oss dagligen, men få skulle bestrida det.

Med bakgrund av detta är det svårt, mycket svårt att inte betrakta även datorspel som en vanlig, populär och uppskattad konstform.

Då vi rett ut detta står vi alltså inför det verkliga problemet: Hur skall vi ställa oss inför våldsskildringar i konsten?

Tittar vi på samhället i stort så är det lätt att få uppfattningen att ett högt innehåll av våld är en genomgående norm för de flesta kulturyttringar. Dessutom kan jag se ett samband mellan våld och popularitet. T.ex. produceras det fler actionfilmer än filmer i andra genres och expressen säljer bättre med “Mördare”, “Pistolman” och liknande på löpet än med något annat. Ja, eventuellt säljer sex lika bra. Idrottsmän jämförs ideligen med krigare och kämpar. Är det då underligt att även datorspelen (som inte åtnjuter statliga subventioner och alltså måste tilltala en stor publik) ofta innehåller våldsskildringar? Inte speciellt.

Det är upp till var och en att avgöra om man gillar eller ogillar den stora mängd våldsskildringar som genomsyrar våra liv, men när man bestämt sig så är det viktigt att se de verkliga problemen. Att som DN och FairPlay, demonisera en enskild konstform och peka ut den för att den innehåller något som återfinns i hela samhället är inte bara rektionärt och inskränkt, det är otäckt. För är det någonting vi kan lära oss av historien så är det att det är inom fördomarna, förenklingarna, demoniserandet av “det vi inte känner till”* och förtryck av minoritetsgrupper som den verkliga ondskan bor.

Någonting att tänka på när drevet mot moraliskt förfall går.

Jag kommer att fördjupa mig mer i det samhällsaccepterade våldet i ett senare inlägg.
…mycket senare, efter tentorna.

*För vi kan vara helt säkra på att det är få gamers som är med och formar FairPlays ideologiska riktning.

Copyriot om Fair Play och moralpaniken.
En tjej med diadem i håret.
En ryss som tror att han är hund.

Eftersom alla bloggare är datoranvändare så vet vi att DN:s artikel “Tv-spel gör barn beroende” i måndagens nummer kommer att väcka anstöt hos dem.

Givetvis även hos mig. Här är mitt anstöt och jag har försökt att hålla mig kort.

1) Tonåringar. Artikeln satte tonen med att tonåringar tappar tidsuppfattningen och sitter uppe och spelar hela natten. Tonåringar som inte gör något annat än att spela.
- Allvarligt talat. vem tror att det har med dataspel att göra? Tonåringar har alltid varit uppe hela natten och sovit på dagarna, oavsett vad de gör. Tonåren är tidsslösartiden. Man pratar i telefon hela nätterna, åker moppe eller skateboard utan avbrott en hel sommar, kollar på video i dygn i sträck, spelar fotboll all ledig tid, sitter på sitt rum och skriver hjärtskärande, men usel poesi, eller så bara hänger man. Så, vad är deras poäng? Tonåringar är som dom brukar. Skall vi bli oroliga?
Knappast.

2) Ta upp TV-tittandet om ni skall ta upp något. Nu är jag osäker på siffrorna, men jag läste i en undersökning för några år sedan att den genomsnittlige svensken tittar på TV mellan 3-5 timmar per dag, lite mer på helgerna. Whoa! Det ger ju 27-37 timmar per vecka, lika mycket som för de där spelberoende ungdomarna. Fast med den markanta skillnaden att det gäller HELA Sveriges befolkning, inte 40 000 tonåringar. Nyhetsvärde, någon?

3) Hur i hela friden går det till när DN blir matade med en sådan här skräpannons (för det /är/ en annons från en intresseorganisation) och inte bara tar med den, till synes, helt ogranskad utan dessutom slänger upp den som huvudnummer på förstasidan?

Tv-spel gör barn beroende

Den här veckan har mitt liv tagit en helt ny vändning, inte mindre än två gånger! Det lämnar mig stående på samma fläck som innan, men nu med dåligt balanssinne och sviktande verklighetsuppfattning.

Som när man åkt berg och dalbana, färden är över på två minuter och man kliver av där man började. Utanpå har ingenting ändrats, men inuti har allt välts uppochner. Men det är väl som Bill Hicks säger om livet: Hey – don’t worry, don’t be afraid, ever, because, this is just a ride.