Frozenswede

En gång hade jag en vän som var som ett syskon.
Själv är jag ganska känd för att prata mycket och gärna hålla igång flera trådar samtidigt, något som generellt upplevs som osammanhängande. Min vän var om möjligt ännu värre och när vi umgicks pratade vi alltid i mun på varandra, men på något underligt sätt höll vi alltid reda på varandras trådar.

Det kunde bli hysteriska och långa diskussioner fyllda av aktuell politik, filmcitat, litterära referenser, helgplaner och vanvettig humor. De flesta tröttnade ganska snart på att försöka hänga med i alla svängar, men en gång bjöd oss taxichaffisen på en 200kr-resa för att han tyckte att vi hade varit så hysteriskt underhållande.

För sex år sedan åkte han till Portsmouth för att plugga en termin i England. Det blev två terminer, och han skaffade flickvän och jobb där. Först ett år senare träffade jag honom snabbt över en fika när han var här en helg för att sälja sin lägenhet och liknande. Efter det har jag inte träffat honom. Det är inte så att vi har tappat kontakten, eller tänkt ses. Vi mailas regelbundet och ringer varandra ungefär varannan månad. Vi har planerat att ses hundratals gånger, men det är alltid något som kommer emellan.

Igår ringde han mig, han är i landet med sin ett och ett halvårsgamle son. Den här gången när vi pratade hijackade vi varandras hjärnor igen, precis sådär som för sex år sedan, och det var som om jag upptäckte en kroppsdel jag glömt bort. “Nämen titta, min vänsterarm! Ja, just det. Jag har ju /två/ händer.”

Alla andra evenemang är avbokade den här helgen.