Frozenswede

Att ett grönt vattenfall på sommaren i Kroatien och ett på vintern i Sverige kan väcka så olika känslor.
Det här klev jag över på väg till jobbet i fredags. Hua!

Stockholm 2004

Kroatien 2002

Igår var jag bjuden på middag av en grupp japaner på besök i Sverige. Jag hade ingen aning om vilka de var eller varför jag var inbjuden, den enda förklaringen till inbjudan jag fick var ” the fact that they are visiting Sweden to study the Swedish culture.”

Det visade sig vara ett förhållandevis stort evenemang (runt 60 personer), där jag blev satt vid ett bord med cirka tio japaner i åldern 20-30år. Under kvällen bjöds vi massor av mat, uppvisningar och tal. Dessutom pratade mina bordskamrater konstant med mig, jag hann knappt äta någonting under de fyra timmar middagen varade.

På min högra sida hade jag en flicka som heter ohashi ai, vilket grovt kan översättas till kärlekens stora bro. …och hon stötte ohämmat på mig, trots att jag förklarat att jag var upptagen. Det var förvisso trevligt att känna att jag fortfarande har visst marknadsvärde, även om det är hos ett folk med skruvad kultur. Till vänster om mig satt en kemidoktorand som hette yuki och som aldrig hade sett snö förut (yuki betyder snö på japanska) och hon var fascinerad över att vara här i Sverige och se all snö.

Det är kutym i Japan att utbyta små presenter när man ses och jag fick händerna fulla med nyckelringar, origamipapper och underliga godisar, själv hade jag köpt med mig några lussekatter (försök att peka på en gul bulle och säga neko till en japan) och pepparkakor och dessa gjorde stor succé. Mina bordsgrannar frossade i pepparkakor för att bli så snälla som möjligt och lussekatterna delades upp i små bitar för att alla skulle få smaka.

När jag, efter fyra timmar lämnade sällskapet var det som att kliva ut ur en orkan. Kontrasten mellan den mörka vasagatan och de skrikande, skrattande, viftande, färgglada japanerna var enorm.

På lördag åker de hem till Kyushu igen, och Stockholm blir återigen en lugn vinterstad. I alla fall för mig.

Ett folk med skruvad kultur.

Epikuros filosoferade om livets mening och kom fram med teorin som, förenklad, säger att vi bör sträva efter upplevelse av lust och undvikande av smärta. Sinnebilden av en epikuré är en person som sitter i skuggan en solig dag och delar idéer, konversation och vin med goda vänner.

Jag tror att en majoritet av sveriges befolkning på en direkt fråga skulle svara att de instämmer om att ett epikuristiskt liv ger högre livskvalité än ett liv baserat på jakt efter social och ekonomisk status. I verkligheten ligger väl alla på någon gråskala mellan dem, men jag tror att många ägnar mer energi åt stävan efter den ekonomiska och sociala statusen än vad de gör åt de epikuriska idealen.

Jag vet att jag gör det.

Men i söndags hade vi en riktigt lång dag i Epikuros anda. God mat, goda vänner goda samtal.

Jag och sötis började dagen med en snabb promenad i snön. En tant med hund ropade “Ja, det där är det bästa sättet att hålla värmen.” åt oss när vi kramades efter att ha gjort snöänglar på Vanadiskullen, med hela Stockholm som vy. Sedan gick ni hem och gjorde amerikanska pannkakor till frukost åt överbjudna vänner. Två gick efter ett par timmar, samtidigt som Sötis gick för att fika med en kamrat som hälsar på från Sydafrika. De andra stannade kvar och drack te, diskuterade föhållanden, förälskelse och Persepolis (en av vännerna är själv från Iran och tycker att boken nästan handlar om henne). På eftermiddagen kom sötis hem igen med sin kompis i släptåg. Vi eldade igång shishan och pratade subkulturer, rasism och utbildning till klockan åtta. Då lagade vi middag tillsammans och fortsatte ända till klockan elva.

För mig som pluggar och inte har någon att umgås med under dagtid på vardagarna var söndagen som en festmåltid för en svulten person. Själen fylldes av en värme som kommer att hålla vinterkylan borta hela veckan.

Persepolis
Epikuros

I tisdags var det laborationsdags, eftersom jag inte känner någon i klassen skrev jag upp mig på en godtycklig tid och gick dit. Av en händelse bestod hela labbgruppen, inklusive labass, av tjejer. Det måste vara unikt. När jag började på skolan (för ett decennium sedan) hade vi 5 tjejer av 115 personer i klassen, efter tre månader var det 3 tjejer av 85 personer. Så att nu gå i en klass med hälften tjejer, hälften killar, där jag kan råka ut för att hamna i en grupp med bara tjejer är koolt. Det är samhällsförändring som kan upplevas.

Det är lustigt. Nu när jag läser mitt förra inlägg så ser jag inget av det jag kände mest: Oro.
För det är ju så, när man skall träffa någon man inte sett på länge, att man inte vet hur det kommer att gå. Hur mycket har han eller hon ändrats? Hur mycket har jag ändrats? Hur har våra liv påverkat oss? Kommer det att bli katastrof?

Precis så, katastrof. För om det inte funkar är det just det det är. Om personen från förr inte är sig lik längre eller om jag ändrat uppfattning om de där sakerna vi brukade skämta om. …då har hela historien skrivits om. En disig slöja dras över alla minnen, allt det personliga, allt det roliga och allt det dumma vi gjorde tillsammans blir i minnet till konstiga saker jag gjorde med någon jag inte känner, eller ens gillar. Då hade det varit bättre att behålla minnena och låta kompisen från förr stanna i det förgångna.

För mig var det på det viset inför helgen som kom, men samtidigt drog nyfikenheten och nostalgin i mig. Till slut åkte jag och hälsade på min vän, …och det blev fantastiskt.

Att prata med en person jag inte sett på fem år och det är som om vi sågs förra helgen, det är häftigt.

En gång hade jag en vän som var som ett syskon.
Själv är jag ganska känd för att prata mycket och gärna hålla igång flera trådar samtidigt, något som generellt upplevs som osammanhängande. Min vän var om möjligt ännu värre och när vi umgicks pratade vi alltid i mun på varandra, men på något underligt sätt höll vi alltid reda på varandras trådar.

Det kunde bli hysteriska och långa diskussioner fyllda av aktuell politik, filmcitat, litterära referenser, helgplaner och vanvettig humor. De flesta tröttnade ganska snart på att försöka hänga med i alla svängar, men en gång bjöd oss taxichaffisen på en 200kr-resa för att han tyckte att vi hade varit så hysteriskt underhållande.

För sex år sedan åkte han till Portsmouth för att plugga en termin i England. Det blev två terminer, och han skaffade flickvän och jobb där. Först ett år senare träffade jag honom snabbt över en fika när han var här en helg för att sälja sin lägenhet och liknande. Efter det har jag inte träffat honom. Det är inte så att vi har tappat kontakten, eller tänkt ses. Vi mailas regelbundet och ringer varandra ungefär varannan månad. Vi har planerat att ses hundratals gånger, men det är alltid något som kommer emellan.

Igår ringde han mig, han är i landet med sin ett och ett halvårsgamle son. Den här gången när vi pratade hijackade vi varandras hjärnor igen, precis sådär som för sex år sedan, och det var som om jag upptäckte en kroppsdel jag glömt bort. “Nämen titta, min vänsterarm! Ja, just det. Jag har ju /två/ händer.”

Alla andra evenemang är avbokade den här helgen.